"Är ni redo för en sång om den stora kärleken?"

frågan ställs av j berg innan de drar igång "utan dina andetag" i en liveupptagning från 2002 som jag lyssnade på nyss.

har varit hemma sjuk två dagar vilket har inneburit en del funderingar och jag står fortfarande frågande inför varför så många avgörande händelser i mitt liv har haft en benägenhet att sammanfalla med en ny skiva från kent.

oproffessionell läggs ner nu. om jag levt destruktivt (saknar förmåga att bedöma det) under tiden den har funnits känns det bra att avsluta den nu, då jag idag vandrat runt och romantiserat sommaren 2007. betraktat den som en svunnen tid. tjugohundrasju, tjugohundrasju. sextiosju, sextiosju.

till saken hör att jag idag kände mig röksugen för första gången på i alla fall en månad. den känslan gör mig förvirrad.

planerar att fortsätta på stureplansvanstern.blogspot.com. men vi får se.

ångest, tvång och höstsäsong

istället för att ta vara på min sista dag av ledighet har jag sovit på soffan i princip hela dagen. är riktigt nere (av en rad olika anledningar, men främst jobbet) och orkar inte ta mig för någonting.

i natt vid halv fyra ringer grannen på dörren och säger att han och hans barn behöver sova. vill tydligen inte höra florence valentin. pinsamt.

kom om ni kan, kom om ni vill, det är indiegympa i vintervikens trädgård

gymnastik i grupp till tonerna av exempelvis those dancing days, magnetic fields och taken by trees. och mina vader är slaktade.

roligast #1: att de valt the smiths - stretch out and wait som en av låtarna att... gissa vad? stretcha till.

roligast #2: att se en grupp människor göra kissande hunden (på alla fyra, lyfta benet) till belle and sebastians get me away from here im dying. hade dock passat bättre med dog on wheels.

roligast #3: jag och sällskap kom lite sent efter en felnavigering i gröndal och en lättare bergsbestigning. på håll ser jag gruppen stå och värma upp, och vem står och smygkollar i en buske vid sidan om? love antell aka florence valentin. väldigt rolig syn. framkom dock senare att han tydligen hade någon koppling till arrangörerna.

---

funderingar gällande mönster att bryta i och med att semestern tar slut:

- sluta med all form av nikotin. (läsning är den nya balkongsysslan).

- sluta med spraydate. (facebook är det nya spraydate).

det kommer bara leda till något ont.

klockan är ett och jag tror anledningen till att jag känner mig rastlös och inte vill gå och lägga mig ligger i alla uteserveringar jag passerade när jag gick längs skånegatan mot skanstull. uteliv i allmänhet har på något sätt blivit ett normaliserat tillstånd för mig denna sommar och jag längtar väldigt mycket till helgen då det vankas både 25-årsfest på fredagen och inflyttningsfest på lördagen, med tillhörande utgångar.

ställer man detta i kontrast till känslan jag fick igår kväll när jag var hemma och slappade själv, då jag kände en viss (observera, en viss) längtan efter att ha någon att bjuda på middag för att sedan gå på dramaten med för att sedan somna tryggt och hemvant bredvid uppstår plötsligt förvirring.

tvåsamhetsnormen är ständigt närvarande även om man är ensam. det är något som jag har fattat. när man är ensam så tror jag mycket grundar sig i en längtan av att passa in, mer än en längtan av att ha någon. ensamhet i bemärkelsen att inte ha någon partner kan grunda sig på ett tydligt eget val, någonstans finns ändå något som skaver och säger att två alltid är bättre än en.

ett nyrenoverat kök att glädjas tillsammans åt är högre värderat än att känna lycka av att vara kraftigt berusad på södermalmstorg en fredagnatt efter att man har dansat sig svettig till indiehits.

---

funderar på att förära örtagården ett besök i morgon. äta vegbuffé och leva över mina tillgångar. gillar inramningen där. synd bara att varenda kotte jag känner skall behöva jobba när jag har semester.

sex

ett halvt århundrade efter den publicerades läste jag idag sigge eklunds omtalade sex-intervju med ett antal mer eller mindre kända personer.

reflektioner:

# 1 jag känner mig lite smutsig för att jag gillat vissa saker som lasse lindh gjort. han verkar ju aningen rubbad. underströk att han hade väldigt bra sex samtidigt som han hade sina egna alster igång.

så ansträngd som han låter när han sjunger är en stilla undran om han sitter och onanerar/har sex samtidigt som han spelar in.

martin kellermans sågning av honom i slutet av det avsnittet är mästerlig. frågan är vad man skulle göra om man hade förmågan att suga av sig själv, lasse lindh svarar att han skulle låsa in sig och inte göra något annat än att suga av sig själv, varpå martin kellerman frågar något i stil med "till din egen musik?".

det är väldigt roligt att tänka sig lasse lindh i en mörk lägenhet i farsta strand (eller var han nu bor, det känns som han bor i farsta strand) sittandes blek och mörkhårig på en pinnstol och göra monotona rörelser till tonerna av "jag ger dig inte min morgon, jag ger dig inte min dag, du får nåt så mycket bättre, du får hela jävla jag".

# 2 jag blir väldigt nyfiken på hur sigge eklunds kuk ser ut. han gav den själv väldigt utförlig beröm.

---

facebook är intressant. det dyker upp friendrequests från folk jag inte hört av på åratal. mestadels folk som jag inte har något emot att ha med på min friendslista. men hur gör man med folk som... man inte direkt saknat, milt uttryckt? nyss dök det upp en request från en snubbe som gick på min gamla gymnasieskola som stod (och står) så långt ifrån det jag står politiskt, och dessutom är väldigt, väldigt dryg.

jag tror jag struntar i att godta hans request.

jag hör en tjej, jag ser en tant, jag hör en snut. snart har helgen vecka 48 tagit slut.

en veckas ledighet kvar och det känns underbart. trist bara att de flesta behagar att jobba denna vecka.

i torsdags när jag återvände satte det genast av till debasers uteservering och petsoundsbar because i wanted to see people and i wanted to see life. och det fick jag ju se.


fredagen inleddes med en promenad till söder där jag gladdes åt att hitta ett verkligt trevligt fik, sophies (som jag planerar återvända till i morgon efter att jag tagit min morgonlöptur). sedan ett aningen stressat förstek på ballen inför allsången.

lång kötid, men trevligt ändå. fick bland mycket annat veta att det planeras hus här i årsta som kommer knäcka de jag bor vad gäller antal våningar. inte bra, då jag gillar att bo högst i årsta. vi får hoppas på att platsen de byggs på ligger lägre än här.

sen följde några timmar av dans, svett och befriande mycket allsång. magnus carlsson verkar så väldigt sympatisk. och markus kruunegård och peter jöback var underbara i italy vs helsinki. dessvärre ingen efterfest men väl tappert försök till ytterligare allsång på södermalmstorg.

lördagen vigdes åt simpsons the movie och this is england i soffan. simpsons var lite av en besvikelse och this is england var snygg och rätt bra.

idag en högst medioker skaldjurspasta på restaurang azzurro i årsta tillsammans med underbara city och en snopen alex fergusson.

tunnels

hejdå: foppatofflor, egenodlat till middag, isolering.

hej: årsta, sushi, debaser, fortsatt semester och ekonomisk misär.

jag möter morgondagen med lite blandade känslor. på ett sätt känner jag mig som ett barn kvällen innan julafton med anledning av att att jag ska åka hem till stockholm klockan 13:00. på ett annat känner jag visst vemod då jag av olika anledningar känner ett stort behov av att vara med mina föräldrar nu.

---

lyssnar igenom arcade fires funeral och förstår att det måste vara ett av de senaste årens starkaste album, alla kategorier.

---

semesterskägget fick ryka igår. kvar blev en semestermustasch. frågan är om den kanske ryker snart också.

och det är så vi gör det här i stockholm, två bloggposter om dan om det är bråttom

gillar mange schmidts giftig, bortsett från petters pinsamma inhopp. i det går bra nu tjatade han om att dricka "svindyrt vin". okej tänkte jag som gammal systembolagsanställd, han har upptäckt amaroneviner.

nu är dryckesreferenserna tillbaka - "tinitusskadad från livet på scen / en beat, en mic och en flaska kapten". kapten? den billiga, sliskiga örtlikören kaptenlöjtnant? väldigt highlife.

kan tänka mig petter på scen i nåt gammalt stadshotell i mellansverige, svingades "en flaska kapten" och starkt övertygad om att han äger. patetiskt.

var är den där regnbågen?

jag upplever det som att personer som är i ett förhållande är mer intresserade av sina singelvänners liv än vad personer som är singel är intresserade av vad som händer i deras par-vänners förhållanden.

torde det inte ge stöd för att den ack så romantiserade tillvaron som singel är mer spännande än ett liv i tvåsamhet?

eller är det bara jag som är egoistisk?

im still standing

såg dokumentären den deprimerade reportern där det fastslogs att det bästa sättet att bota en depression var ECT, dvs elchocker. såg också när lars forsell satt och argumenterade för att böcker var det bästa botemedlet mot olycka och ångest. i stil med

"varför gå till psykolog när det finns så många bra böcker? läs böcker! herregud?!"

och jag vandrar in på vinylaffären här i alfta, ser att de fyra smiths-skivorna ännu inte blivit sålda och hatar att jag börjar bli pank. har stött på många egenföretagare i olika sammanhang och drömmen om att vara helt egen har väckts till liv igen. har länge önskat att driva en egen tankesmedja, att få betalt för att berätta för människor hur de skall gå tillväga för att nå ett visst mål. har dock inte hittat fokus än, vet inte om det ska landa i populärkultur eller förändringsarbete inom offentlig förvaltning.

efter två veckors semester vill jag ha SUBSTANS! trött på att spela menlösa datorspel, bli full och spraydatea runt bland kvinnor med trettioårskris, ensamhetsångest och katt.

liveblogg från köket

jag är övertygad om att Per Moberg hade gett sitt godkännande till denna pepparkvarn.

produktiv dag

oh yes. har nu skrivit en ansökan till en tjänst vid en myndighet som har sitt säte (tror jag) vid västerbroplan. tänk att få promenera över västerbron varje morgon istället för att sitta på en svettig pendel ut till huddinge.

070808 16:02

måndag tisdag onsdag har hittills varit läskigt lika varandra.

12:00: vakna. göra frukost bestående av gröt, tre hårdmackor med messmör och kaffe på det. läsa ljusnan samt DN. sitta vid datorn fram till cirka

14:00 någon form av aktivitet ute.

15:00 löptur, 5 kilometer

15:50 eftersvettas, duscha

18:00 mat

01:00 gå till sängs, läsa i någon timme.

tiden mellan dessa klockslag har fyllts med msnande, bloggläsande och spraydate.

nu skall dock mönstret brytas, då jag skall bege mig till mina föräldrar för att äta.

sommarens låt

så var det klart, sommarens låt är västerbron med laakso.

den har stått upp och haft en hållbarhet ända från april till mitten av augusti. kommer antagligen hålla en bra bit in på höstkanten också.

starkt jobbat.

tidigare sommarens låtar:

2006: håkan hellström - klubbland

2005: vapnet - kalla mig

you are dreaming

för att mildra mitt komplex gällande att inte vara särskilt beläst har jag vigt semestern åt två böcker hittills, hemsöborna och mina drömmars stad. mina drömmars stad verkar lovande, har precis börjat. stark inledning med vacker skildring av årstabron och allt.

har dock inte fått klart för mig vad för sorts drömmar det handlar om än.

när jag nu är i mitt barndoms alfta konfronteras jag dagligen med platser starkt förknippade med min uppväxt. de två broarna längs elljusspåret där jag och johan lekte macgyver. vilka var mina drömmar vid den tiden, typ 1991? antar att de handlade om en stark vilja att komma i puberteten.

den då som nu igenvuxna uteträningsplatsen där jag och johan spenderade många kvällar under sommaren innan gymnasiet, det vill säga 1995. då handlade nog drömmarna mycket om den frihet som gymnasiestudierna skulle innebära. jag var liksom redo att formas. törstig efter kunskap. drömmarna handlade nog en hel del om folköl också, fast det kom lite senare.

badplatsen vid tjärnen nära mitt barndomshem, den plats i världen där jag nog spenderat mest tid överhuvudtaget. också tillsammans med johan. den badplatsen har någon sorts erotisk laddning över sig idag. kände det när jag gick förbi där härom kvällen. där diskuterades sex av två pojkar som inte visste ett skit, men som trånade väldigt mycket. där lyckades vi också se nakna kvinnor för första gången, något väldigt stort i sammanhanget.

därmed handlade drömmarna då, 1992-1996, mycket om att få ligga.

då landar vi i frågan: vilka drömmar finns idag? för tillfället handlar nog mycket om att få till en rutin och stabilitet i mitt arbete, så att det inte ska ta någon energi alls på fritiden. sen handlar väl mycket fortfarande om att få ligga.

semesterfoton

sol har aldrig varit min grej, pallade dock att ligga på bryggan i drygt en och en halv timme. starkt jobbat.

vaknade klockan 12:10

jag har ett väldigt dåligt morgonhumör. det vet mina nära vänner och fd. flickvänner. men! nu har jag kommit på ett sätt att tygla detta.

jag ska, så att säga, passa mig för mig själv när jag precis vaknat. vara vaksam och säga "se opp!" till mig själv.

nu: frukost.

sent i lördags kväll

undrar om det som sker i mörkret på videon ovan kan vara sommarens höjdpunkt. ibland är livet riktigt härligt.

har fixat trådlöst internet i stugan så nu sitter jag ute och skriver. väldigt svettigt.

har svårt att koppla av. måste hela tiden ha saker att göra. får se hur länge jag klarar tristessen.

why don't you break all my heart

mitt hus.

min middag.

min gata. (nästan)

max på en häst.

pelle i spung spelar skivor på studenskivan. släpp serien på DVD nu!

min bro.


---

hej då: promenader runt årstaviken, debasers uteservering (uteliv överhuvudtaget), vitabergsparken, sushi, balkongfester.

hej: skogspromenader, isolering, motion och hälsokost (måste måste), kasst utbud på hämtmat (förvisso bra för sargad ekonomi).

---

nu lämnar jag alltså min älskade närförort för spenaten i drygt två veckor. känns bitvis jobbigt då jag trivs som fan i stockholm för närvarande. men nån vecka borta kan nog vara bra inför hösten. får se hur det blir med bloggandet.

gårdagen var trevlig. det planerades en lugn kväll, men hidden cameras fick igång mig på eftermiddagen så det blev sprittzers-orgie på balkongen med efterföljande utgång. många... hm, otippade (?) möten. det hela slutade med ragglande steg längs skånegatan till tonerna av västerbron. och sen fick grannarna höra pokerkväll i vårbygård halv tre på natten. för jag vet inte vilken gång i ordningen de senaste månaderna.

---

tanke som slog mig precis: ska jag kontakta gymnasiekärlek under min vistelse hemma?

---

såg lite på intervjun med erland josephsson och bergman tidigare ikväll. när de talade om deras kärleksliv sa bergman något i stil med att han kom ur puberteten när han var kring 50. fick mig att tänka på när sven-bertil taube pratade om att han först vid 70 började lära sig tycka om sig själv i den utsträckningen att han till fullo hade förmåga att ta emot kärlek från någon annan.

detta sänkte mig och fick mig att längta lite efter en flickvän (för första gången på väldigt länge med mina mått mätt, typ en vecka).

---

flygmyrorna inne i stan idag var bland det värsta jag varit med om. hatar insekter. tur att man inte var vid hötorget dock. nästan värre än alla turister. hatar dom också.

070727 - 070827

nähä nä. det blev inga biljetter. kanske i morgon, om allt går vägen fixar det sig tack vare generös kollega.

nu har jag semester och det är med skräckblandad förtjusning jag möter den. skräcken ligger i att jag har glömt något viktigt på jobbet, men den skräcken försvinner förhoppningsvis och kvar var enbart förtjusning.

jag har firat med att ta en promenad runt årstaviken och nu äter jag sen middag bestående med ostravioli med en väldig massa parmesan.

i morgon planeras en heldag i vitan med en god bok. fan ta vädergudarna om de inte vill gå min väg.

har lagt märke till många Par idag. därför ska jag nu se music and lyrics.

i mitt växthus är jag säker

promenad runt årstaviken och jag har letat frukostställen inför semestern. planerar att äta frukost ute så mycket som möjligt, förutsatt att vädret är med på noterna.



sista dagen på jobbet och går allt enligt planerna har jag gjort undan allt på förmiddagen.



i morgon släpps plåtarna (till himlen).

jag hävdar starkt att versen som är med på denna liveversion (och inte på albumversionen) är det bästa j berg skrivit. får mig att storgråta varje gång.


kent är nog det band som har haft störst inverkan på mitt liv. tror inte jag formats till den jag är idag om jag inte lyssnat sönder isola under gymnasiet.



hade de inte spelat kent på tranan i bollnäs en kväll i mars för snart tio (!) år sedan hade mitt liv inte tagit den avgörande vändning som det gjorde då.



samt att deras tältkonsert i stockholm för två år sedan nog hjälpte till att lyfta mig från den tunga perioden.

why wont you give love, give love, give love

fyra arbetsdagar kvar till semester och jag inser att jag måste skärpa mig på jobbet. det går inte att arbeta efter samma princip som gällde under gymnasiet och högskolan, det vill säga gör allt i sista stund.

jag har börjat förstå att jag är till viss del beroende av andras insatser i mitt arbete, och komma till dessa människor i sista minuten funkar inte hur länge som helst. och den slacker-attityden jag haft inför mitt arbete de senaste månaderna håller inte heller längre. den grundar sig i någon sorts naiv tro på att jag snart kommer hitta ett annat jobb och att jag därför inte behöver göra allt så helhjärtat. men... jag tror jag blir kvar på det bygget ett bra tag till.

efter semestern skall jag bli Ansvarstagande och Strukturerad. obs: efter semestern.

---

gjorde mitt första dj-gig i helgen. på ett bröllop. en tonårsdröm come true. musikfascisten i mig fick fritt spelrum i fem timmar, och folk verkade gilla det. blev nog en håkan-låt för mycket. samt att jag ångrar att jag inte körde

new order - true faith
shout out louds - tonight i have to leave it och
pet shop boys - always on my mind

i den ordningen som jag planerat. så snyggt med koskällan i alla låtar.

---

för övrigt håller spraydate på att ta över mitt liv.

knappknullet

började läsa "bitterfittan" igår och i den framförs en rad sanningar fram på de inledande 30 sidorna. vet inte om det var därför jag var tvungen att snabbt skriva ner följande citat av åsa linderborg idag:

"min familj hade länge varit en tydlig revolt mot den borgerliga kärnfamiljen"

vet inte om det var exakt så, men när hon yttrade de orden i sitt sommarprat väcktes jag hastigt ur min handläggarkoma och kände att åh, så vackert sagt.

en ytterligare impuls - birgitta stenberg gästade studio virtanen, sa något i stil med

"killar ingår i sitt eget system, bundna till händer och fötter. ni ska revoltera själva, inte lyda ledaren."

jag står frågande inför hur man som man (hm) gör revolt mot den rådande könsmaktsordningen i vardagen. handlar det om att tala inredning och matlagning vid lunchbordet på jobbet? knappast. handlar det om att resa sig och markera sitt missnöje när samtalet i kaffesoffan (på samma jobb) börjar likna ett samtal i ett hockeyomklädningsrum/sammanträdesrum på SEB? nja. handlar det om att klara av att ligga utan känslomässiga efterspel? ja, det har betydelse.

eller handlar det bara om att i alla lägen akta sig för att låta sig inordnas under heteronormen, att betrakta den som ett elstängsel som gör ont om man råkar komma i kontakt med det?

jag kommer verkligen inte fram till något svar. inte ikväll.

(obs: tro för guds skull inte att detta inlägg är ett resultat av något plötsligt uppvaknande. jag har kämpat med dessa frågor länge, länge).

tömde min mobil

ett surt regn hela sommaren

riding on citybuses for a hobby is... sad.

2007-07-07 ca 05:00

årstabron i hate walking on you

just another tråkig balkongbild.

jag kan inte andas

har haft folk här hela helgen men är nu åter ensam, varpå rastlösheten genast gör sig påmind. en promenad, den bästa tristessdämparen, är inget alternativ då vädret är åt helvete. då återstår dessa alternativ:

1) se om farväl falkenberg
2) se wimbeldonfinalen
3) tvätta och stryka
4) städa
5) planlöst blogg- och myspacesurfande i ytterligare tre timmar.

söndagar kan vara riktigt jobbiga. tror det lutar åt alternativ 1, bara det att jag är orolig att jag inte ska ha tålamod att se en hel film.

skrivet för några veckor sedan (kursiverat) och idag

En nyvunnen framtidstro som inte visat sig på väldigt länge. Eller bara naivitet/irrationell pessimism? Många beröringspunkter går att finna mellan de två sinnestillstånden.

Tillståndet är i allra högsta grad bipolärt. Växelvis mellan att vara väldigt nöjd med tillvaron. Att kunna sträcka på nacken, se människor i ögonen och känna att omvärlden är välkomnande ur en rad hänseenden. Sedan är det dags att möta tveksamheten. Tveksamheten är förstadiet till ensamheten och den icke självvalda ensamheten är som vi alla vet helvetisk. Alltså, tveksamheten. Den skapar skygglappar och total oförmåga att betrakta tillvaron objektivt.

Tanken låses vid de mest nedslående detaljerna och en banal tanke rörande något kan kopplas samman på ytterst lösa grunder med den situation som föranlett tveksamheten ger upphov till obeskrivlig ångest - på gränsen till äckel.

En snabb nickning och en förstående blick gör att man får rätsida på tillvaron.

Hur man vid varje tillfälle av förtjusning bara dras med. Alla de löften till sig själv gällande ans och reson i tider av ensamhet. Att hela tiden lova sig själv att sträva efter att göra perioden av nyvunnen kärlek utdragen.

Denna känsla av att vilja följa med i dansen, att man blivit uppbjuden och att man ger sig hän så totalt i ren förtjusning torde vara essensen av det som benämns som kärlek. Denna underbara fascination för någon annan. Det grundtillstånd som man kanske i ett senare skede söker återfinna och återskapa. Vissa lyckas, allt för många lyckas inte. Och där går cirkelresonemanget i mål och pessimismen och rädslan för att binda sig dyker upp som en vass armbåge i mellangärdet.

Alla löften om att verkligen låta bli att ringa de där fyllesamtalen i inledningen av ett förhållande föll jämt och istället visades en febrig hudlöshet.

Återigen en fingervisning gällande vad som kärlek handlar om. Tveksamhet och halvneuros och efterfrågan av effekt precis på samma sätt som i tonåren. Dessa handlingar leder till lugn, att man känner sig tillfreds. En sorts ventilering.

skrivet 070601

En av hennes vänner hade stadgat sig några månader tidigare. Från att ha levt ett till lyckligt och otvunget liv som ensamstående i Stockholm hade hon, "väldigt hastigt", som hon själv beskrev det, flyttat till Söderhamn och ganska snart blivit gravid. Hennes landsortsförakt till trots hade hon alltså lämnat sitt älskade Stockholm för den ort vars invånare var de mest olyckliga och de med minst optimism inför framtiden. Det hade bevisats i undersökningar. Avgörandet låg i att hennes blivande make hade jobb där. Hennes väninna hade flera gånger berättat att hon vantrivdes ut i fingerspetsarna, hur hon inte kunde skiljas från hennes nyinköpta bostadsrätt utan att börja storgråta dagen då den nye ägaren kommit för att hämta nyckeln. Inledningsvis trodde hon att det handlade om nostalgi - hon hade senare kommit fram till att hennes känslostorm grundat sig i att hon saknade det som hon hade kunnat få uppleva i lägenheten. Det liv hon hade längtat efter så mycket, men nu alltså hade flyttats till Söderhamn.

070704

allt har brakat ihop samtidigt för mig. jobb, ekonomi och något som skulle kunna kallas övrigt känsloliv. förbannar mig själv att jag väljer att skriva det i den ordningen, då det är det sistnämnda som är det primära.

rosenlundsgatan ensam på trean mot gullmarsplan en ganska mulen kväll i juli med jens lekmans "if you ever need a stranger to sing at your wedding" som sällskap sammanfattar mitt liv nu. hatar att vara i detta halvneurotiska tillstånd. förvånas över att jag mår så dåligt som jag gör. kan inte förmå mig att skaka fram vad det egentligen bottnar i. om det handlar om en illusion av saknad eller om jag faktiskt är känslomässigt involverad. läget kommer antagligen bli stabilare när jag fattar vad det handlar om.

fram tills dess kommer halvneurosen få mig att fortsätta ragga vid frysdisken på coop.

per sinding-larsen talade om nordisk musik i p1 idag. han använde uttrycket "broder danielska ADHD-körer" för att beskriva laakso. väldigt roligt.

helgen v 23 - rag doll

- i det sista numret av tidningen pop finns en intervju med kevin rowland, sångare i dexys midnight runners. intervjun är den sista som andres lokko gjorde för pop och tårarna har varit nära när jag suttit på balkongen och läst den i helgen. jag drog hem rowlands soloalbum my beauty -99 och när jag under de tre inledande låtarna halvdansade hem längs åsögatan vid tretiden i natt kändes det som om jag omvärderade mitt liv. det är inte fråga om någon dramatisk förändring, bara en liten omvärdering som kan komma efter man hört en låt, läst en bok, sett en film ni fattar.

vad förändringen kommer att innebära är för tidigt att säga.






- kungsholmen är ett reservat av könlöshet där det bara bor karriärstinna Perfekta Par i trettioårsåldern som aldrig har sex och inte gör något annat än joggar tillsammans längs kungsholmsstrand.

- för övrigt har det varit en helg präglad av både ångest och glädje. har kommit fram till att jag vill byta jobb och skall därför, efter jag lagat mat, börja skriva på en ansökan till en trevlig utredartjänst.

- två nya teman till min bok:
* vänskap mellan man och kvinna. tänk mulder och scully, jerry och elaine och ricky gervais och hans kvinnliga vän i extras.

* att the greatest love of all är när man lär sig att älska sig själv.

another day in paradise

lyssnade fragmentariskt på en intervju erik enocksson idag på p2. han har gjort filmmusiken till farväl falkenberg och talade om hur filmmusik mycket handlade om att fånga upp de många delar som en film består av.

inledande sången på soundtracket till ff kommer för mig evigt vara förknippad med utsikten från min balkong i skymning. hade det spåret på repeat i princip de första veckorna jag bodde här. sången var soundtracket till en röd himmel över årstaviken och ett ensamt pendeltåg på gamla årstabron på väg till södertälje. kalla vindar och dn-skrapan i bakgrunden. gitarrmelodin klarar på ett så effektivt sätt att lyfta fram en specifik känsla. det är imponerande. måste köpa skivan.

för övrigt är det jobbigt och, gissar jag, ganska dumt att göra slut. speciellt om man gjort det med samma person typ fem gånger tidigare.

you never left me

allt har inte direkt varit friktionsfritt i mitt liv den senaste tiden. familj jobb relation, den heliga treenigheten har tagit mycket kraft. främst är det jobbet som inte är under kontroll. kom på mig idag att jag inte kan förmå mig att tänka framåt; samma känsla hade jag senast under den mest intensivaperioden under uppsatsskrivandet. snart tre år sedan. jobbet tar upp allt och man bara sjunker.

ge mig statligt konstnärsstöd nu. eller i alla fall ett vettigt jobb.

bra sak: jag trivs väldigt bra i min lägenhet.

har lyssnat mycket på bill fays time of the last persecution från 1971 den senaste tiden. idag drog jag hem hans första skiva, som spelades in året innan. han måste haft en depression mellan de två skivorna, med tanke på hur glad hans första självbetitlade låter i jämförelse.

minnesanteckning, alice och jag

ungefär såhär:

när man ger sig in i ett förhållande får man räkna med att allt det positiva som kommer i form av glädje i inledningsfasen kommer tillbaka som sorg och smärta då det tar slut.

070518 - jamc

Hon hade upplevt tiden efter uppbrottet som en bilfärd i hundrafemtio kilometer i timmen eller kanske snarare känslan av att sitta illamående på ett höghastighetståg och se en massa skog och samhällen passera utanför fönstret. Eller att stå med dålig balans mitt i en av alla de storstäder hon de varit i (tillsammans) och uppfyllas av en vilsenhet orsakad av stadens mörker, alltid på natten, och att neonljusen och bilarnas lyktor bildar streck, det enda som tunnelseendet uppfattar, och känslan av sin kind mot varm asfalt och dofter av svett och sopor. Förtret över att den vita H&M-klänningen blivit smutsig och förstörd och rädsla för ett skrubbsår på knäet men att samtidigt sakna förmågan att titta efter, vi får vänta tills i morgon. Detta för att sedan resa sig och rangla fram, uppleva en känsla av fart och balans men egentligen vara väldigt nära en svår hjärnskakning mot trottoarkanten. Att inte veta var hemma är men ändå så innerligt söka efter det.

Samtidigt som förståelsen för och känslan av alla intryck fanns där kändes det som om allt bara passerade. Förpassades till något som låg långt bakom henne. Alla samtal med vänner, alla blöta örngott och allt stirrande på TV som hon ansåg vara den enda sysselsättningen som gjorde att hon kunde tänka på annat. Hon såg alla dessa händelser, som iscensattes under en tidsperiod av kanske en månad, som en tjock grå massa som hon bara hade passerat snabbt. Hon hade blivit slagen på käften och hånad, ändå kunde hon nu revanschera och säga tyst till sig själv jag rör mig men ni, ni står still. Åsyftandes alla i hennes omgivning som hon visste att de egentligen inte brydde sig alls men sa att de gjorde det. Alla de som hon kände ett djupt rotat förakt inför men ändå tvingade sig själv blev tvingad till att ty sig till.

070516 - 3

- Har du någon gång trott dig känna igen en person, för att senare komma på dig själv med att det var din längtan efter att få inleda en konversation relation med någon vem som helst som lurade dig? Att inledningsvis känna glädje över att få träffa en gammal bekant för att sedan målas in i ett hörn av besvikelse då du inser att du fortfarande är väldigt ensam?

- Jag kände under en lång period en väldigt påtaglig rädsla för att komma nära människor. Precis som hjärnan hindrar personer som någon gång vaknat upp till något traumatiskt från att somna. Den traumatiska händelsen skapar så att säga ett sjukdomstillstånd.

050516 - 2

Att fysiskt känna känslan av otillräcklighet infinna sig hände väldigt sällan. Han hade möjligtvis känt den när han lyssnat på något verkligt känslosamt musikstycke som han kunde identifiera sig med eller sett en ledsam film med hög igenkänningsfaktor. Känslan av total otillräcklighet hade emellertid inte infunnit sig som ett resultat av något som skett, så att säga, i det verkliga livet. Inte förrän den morgonen han såg henne tillsammans med en ny man - vän, pojkvän? - på pendeltågsstationen. De hade sett så avslappnade och lyckliga ut, en scen som krävde en omfattande inventering av hans minne för att kunna återkalla samma scen med honom själv och henne i huvudrollerna.

Han hade noterat ett stelhet i sättet hon rörde sig den sista tiden de var tillsammans. Det verkade hela tiden finnas en tveksamhet inför något i varje rörelse hon gjorde. Nu verkade det som om den stelheten och tveksamheten aldrig någonsin hade funnits i hennes kropp, med tanke på hur hon rörde sig när nu - när hon var i någon annans närhet. Hur han stod bakom henne och hon på något sätt sökte beröring med hela sin kropp, samtidigt som hon hejdade sig med tanke på platsen de befann sig på just för tillfället.

Känslan av tunnelseende hade infunnit sig ofta under den tiden då de började umgås. Då han hela tiden ville berätta för alla sina vänner hur bra allt kändes, allt för sällan med fokus på de båda utan enbart på honom. Han hade lovat sig att det aldrig mer skulle få bli på det sättet - att utnyttja en annan människa för att nå en lösning på hans problem. Kärleken ska födas sda Att hans ensamhetsproblem äntligen hade löst sig. Att han nu inte längre var en anomali. För att sedan mana honom till besinning.

070516 - 1

Hon hade svårt att ta till sig att Västerbron så många gånger använts som redskap av män och kvinnor inte längre lockades av livet. Promenaden från S;t Eriks öppenvårdsmottagning, genom Rålambshovsparken upp för trappan till bron. De sista stegen fram till brons mittpunkt och sedan ett hastigt hopp över räcket ner i vattnet bland turistbåtar och vattenskotrar. För att sedan ligga livlös vid någon av Långholmens steniga stränder.

Svårigheten i att förstå detta var till stor del beroende av att vårsolen precis börjat värma hennes ansikte då den tittade fram bakom Högalidskyrkans två torn. Hon hade alltid uppfattat det som i det närmaste magiskt varje gång asfalten ersatt snötäcket på Stockholms gator, allt grus till trots. Hon halkade hellre på grus än på is. Varje gång det inte längre var nödvändigt med vinterjacka - allt kändes så mycket lättare då. Varje gång det kändes enkelt att lämna bostaden i för en snabb morgonpromenad. Ingen kyla som kunde användas som ursäkt för att inte ge sig ut. Bara en stad i uppvaknande. Denna söndagsmorgon var en sån magisk morgon. Hennes steg kändes alldeles särskilt lätta denna morgon då det var första gången på väldigt länge som känslan av att vara på väg någonstans infunnit sig. Hennes tillvaro kändes på något sätt som att färdas med bil eller ännu hellre med tåg. Världen utanför fönstret rusade förbi i snabb takt. Tågets slutstation var i hennes fall inte helt bestämd. Dock stod det klart vad som lämnats bakom henne.

Hennes liv hade på flera veckor inte lämnat det ögonblick då J hastigt hade sprungit ut i hallen för att klä sig och sedan lämna henne utan ett spår av vad som kunde sägas vara ett värdigt farväl. Med lika stora delar av häpnad och besvikelse hade hon suttit kvar vid köksbordet. Efter en lång föreläsning om vad han uppfattade som fel i deras förhållande och i hans liv hade han rest sig från bordet. Hon var eleven och han läraren. Det enda han hade sagt var att han behövde tid för sig själv. Hon ville säga något för att få honom att stanna kvar ett litet tag men allt hade bara känts hopplöst. Sannerligen ett ovärdigt avslut på de i hennes ögon tre underbara år de haft tillsammans.

Hon mindes särskilt de varma augustieftermiddagar de spenderat i stadsparken. Bara de två och gräset och alla som passerade fick stirra hur mycket de ville. Verkligheten var strikt begränsad till att bara handla om de två. Ingen utomstående faktor kunde på något sätt påverka att det enda de båda två ville var att ligga i parken som två tonåringar och ånga av nyförälskelse och av framtidsplaner. De pessimism som de båda senare skulle uppvisa för varandra existerade inte alls under dessa veckor som tydligen inte var tillräckligt äkta för att senare mynna ut i evig kärlek.

nystart

nu har jag sett Jonas Hassen Khemiri på babel special och jag tänker kan han kan jag.


därför kommer jag publicera manuset till det som skall bli min romandebut på denna blogg.

arbetsnamnet är "du är inte ensam om att bära denna längtan".

jag har redan skrivit en del. oredigerat med felstavningar och tempusfel.

varsågoda.

stor tv

har lyckats få hem spung säsong två. pelle (många påpekade att jag under gymnasiet och senare var väldigt lik denne pelle till utseendet) och kim sitter och diskuterar pelles olyckliga kärlek:

kim: fan du vill ju ha henne.

pelle: ja... det är klart jag vill.

jag tänker på henne hela jävla tiden.

tre sekunder efter jag slagit upp ögonen så är hon där.

sen släpper hon inte taget på hela dan.

och inte på nätterna heller.

fast jag vet att jag inte kan få henne. det vet jag.

jag vet att hon har sin jävla pojkvän.

kim: han är ju ett jävla as.

pelle: även fast hon inte hade haft sitt jävla as till pojkvän, så hade hon ändå inte varit intresserad av mig.

det vet jag också.

och jag förstår direkt varför jag tyckte om denna serie så mycket när den gick. vilken underbar dialog. pelle är jag i gymnasiet, så är det bara. och nu, efter x antal år i förhållanden är jag där igen. 2007 är 1997.

jag har aldrig gråtit så mycket som när kören sjunger "there is a light that never goes out" på pelles begravning.

just another false alarm.

en ställe som ofta dyker upp i mina drömmar är en labyrintliknande tunnelbanestation belägen någonstans i trakterna av globenområdet. ibland blir jag jagad där, ibland träffar jag människor från förr där.

i går natt träffade jag en okänd kvinna med barnvagn som var väldigt trevlig. vi fattade tycke för varandra och bytte telefonnummer, bestämde att vi skulle ses igen och så vidare. dock slarvades telefonnumret bort av oss båda i takt med att drömmen fortskred och det enda jag tänkte när jag vaknade upp var "var har jag lagt lappen med numret?!".

till detta Naturligtvis den jobbiga känslan av att drömmen var verklighet. den känslan som tar ett antal timmar att helt lämna sinnet i fred.

blues från sverige

en solig lördagsmorgon och jag hade inte förmåga att ta mig upp. kom igång först vid fyratiden. jag yttrade orden "jag känner för att bli rikigt full ikväll" på väg hem från jobbet och profetian skulle uppfyllas. bristen på konsekvensanalys kan vara väldigt uppenbar en fredagseftermiddag.

nu hemma efter middag och utgång modell mindre med några bekanta från väldigt länge sedan. trevligt, men ack så sömning.

hade glömt bort tomas andersson wijs storhet, blues från sverige är en fruktansvärt stark låt. hälsingland likaså.

02:48 och jag måste sova nu. tvätt i morgon 10:00.

DEN FÖRSTA MARS TJUGOHUNDRASJU. POSTAD I EFTERHAND PGA. AVSAKNAD AV INTERNET

Igår somnade jag in till Uppkomsten av det socialistiska medvetandet av Lenin. Under dagen idag vaknade jag upp av att Maud Olofsson presenterar sin “frihetsreform”. Ett dygn av kontraster med andra ord. Att kalla förslaget om rätt till skatteavdrag för hushållsnära tjänster för frihetsreform är osmakligt. Inte alls konstigt, i och för sig, med tanke på att det är Mauds val av ord.

Det talas om det eviga livspusslet. Maud har inför dagens förslag hänvisat till att kvinnor som arbetar har svårt att få detta livspussel att gå ihop. Idag var det Anders Borgs tur att nyttja begreppet - som ett svar på frågan huruvida detta förslag innebär att skattepengar tas för överklassen skall få mer tid till att arbeta! Det är inte på något sätt seriöst att dra till med ytterligare en hänvisning till detta livspussel på en fråga som handlar om fördelningspolitik.


För tio minuter sedan såg jag inte DN-skrapan från mitt fönster på grund av den täta dimman. Nu precis när jag gick och tittade till mitt tevatten hade dimman lättat och den syntes igen, bortom Årstabroarna. Fascinerande hur det kan slå om så snabbt. Sitter i min nya alldeles egna lägenhet nu. Utan tillgång till vare sig TV eller Internet. Allt jag har är min musik, böcker och - ursäkta att jag tjatar - en underbar utsikt över Västberga, Midsommarkransen, Årstaviken och Hornstull. Första melodin på soundtracket till Farväl Falkenberg är för övrigt det perfekta soundtracket till belysningen på nya Årstabron en dimmig kväll som denna.

Frida Hyvönens See how I came into town fungerar bra också.

I helgen afterwork modell större på fredag samt trettioårsfest på lördag. Egentligen vill jag bara vara hemma och måla. Vi får se hur det blir.

see how i came into town

sista kvällen i det som varit mitt hem sedan september. det mesta är nedpackat. flytten sker på onsdag men ska bo på andra ställen fram till dess. ser fram emot att måla om och inreda. känslan av att för första gången verkligen ha ett hem som är MIN borg kittlar.

det har varit en bra vecka på jobbet, fått mycket gjort och så vidare.

hatar kanal 5 för att de lägger seinfeld så sent. klarar inte av att vara uppe till 23:40.

highschool stalker

självsäkerheten gällande mitt allmäntillstånd är som bortblåst i jämförelse med förra helgen/förra inlägget. hoppas verkligen det är årstiden i kombination med för mycket jobb och för lite sömn som gör att jag mår på det här sättet. känner olust inför allt. tänker bara på en sak (person) och tror inte jag varit så här olyckligt förälskad sen i gymnasiet. jag blev irriterad på mig själv när jag vaknade i morse för att jag tänkte på henne under uppvaknandet. ge mig broder daniel. ge mig yvonne.

det hela skulle underlättas om man slapp träffa personen i fråga under proffessionella förhållanden varje dag. frågar mig själv om allt det här, denna känsla som jag haft nu sedan i höstas bara är allmän förtjusning, ett rop på hjälp för att slippa vara ensam (ni ser, förra helgen känns väldigt avlägsen) eller något mer. inbillar mig att det hela ska falla på plats när min tillvaro är ordnad. problemet kanske ligger i våndan inför att börja packa inför flytten som skall ske i månadsskiftet.

- - -

stockholm är litet. nyss när jag var nere i den lokala videobutiken stod kvinnan som förföljt mig sedan förra sommaren. eller iallafall råkat vara på samma plats som mig ett stort antal gånger. stod jag och väntade på tvärbanan vid globen när jag bodde där stod hon där. och nu bor hon tydligen i samma område som mig ännu en gång. ser henne minst en gång i veckan vid pendeltågsstationen där mitt arbete och uppenbarligen hennes arbete ligger. vi har bytt några blickar och ja, hon är söt.

nu stod hon alltså vid komedihyllan. jag gick naturligtvis och ställde mig bredvid och bläddrade i dramahyllan. hon valde film och gick till kassan. jag tog en film mer eller mindre på måfå (sideways, som jag har sett. ser dock fram emot att se den igen.) och stalkade henne till kassan. hon betalade, gick och faan: hon såg inte mig. ångrade mig hela vägen hem att jag inte inledde en konversation med henne.

märks det att jag är inne i en djup och svår bekräftelsefas?

nu är det höst. både här inne och där ute.

lilla essingen juni 2005. det är väldigt varmt och jag går på söndagspromenad ensam. tänker att jag skulle vilja ha någon att gå söndagspromenad tillsammans med. någon att upptäcka nya platser med. någon att dela det mesta med. då var jag nyligen ensam för första gången i mitt liv. nyss lämnat ett (blivit lämnad) fem år långt förhållande bakom mig. med andra ord var jag inte särskilt bekant med den typen av ensamhet.

årstabron februari 2007. ännu en söndagspromenad ensam. solen känns i allra högsta grad välkommen efter en kall vecka. och jag känner att jag kan hantera ensamheten om inte bra, så åtminstone bättre än sommaren 2005. återigen har jag ett förhållande bakom mig, ett förhållande som verkligen hade potential att bli något men som inte blev det. drygt ett år av sökande och en känsla av att vi tog oss framåt, men som bara stannade upp för några månader sedan. varför det är så har jag inte kommit fram till ännu.

jag vet inte om denna insikt om att jag nu kan hantera ensamhet (i bemärkelsen avsaknad av parförhållande) bättre hänger ihop med personlig mognad eller att jag såg dödsdansen igår. det var väldigt effektfullt när örjan ramberg dansade sabeldans i mörkgrön ljussättning. han satte verkligen fingret på tvåsamhetens baksidor när han steppade runt med vidöppna ögon som skrek ut galenskap.

fick mig att förstå att man inte skall ha så bråttom. låt kärleken ta sin tid.

- - -

stod för övrigt och beskådade mitt framtida hem från årstabron. husen gjorde sig väldigt bra en solig söndagsförmiddag som denna. tror det är läge att ta tjuren vid hornen och börja flyttpacka idag.

snälla kom närmre

per moberg lagar trerätters på tv4+ (sparrissoppa, piggvar samt rabarberdessert, verkar väldigt gott) och jag känner att veckorna bara flyger iväg utan att någonting av värde händer. känns som det enda jag gör är att vänta. på att få flytta in i lägenheten. på våren. på att säkert skall spela i stockholm.

har en riktig svacka när det gäller mitt arbete. har kommit till insikten att jag inte vill arbeta med människor. alltså, jag har inget problem med kollegor. däremot vill jag inte ha arbetsuppgifter som involverar kontakt med människor som av helt förståeliga skäl är upprörda över det jag gör. sen, återigen, är det jobbig stämning på grund av kommande uppsägningar. ledningen gick runt på kontoret förra fredagen och frågade alla hur länge de varit anställda. det är inte trevligt. och det påverkar min produktion. måste skärpa mig innan chefen upptäcker min ineffektivitet.

vill arbeta med något teoretiskt (som jag trots allt är utbildad till), gärna med viss distans till verkligheten.

tur att det finns gott om trevliga kollegor på min nuvarande arbetsplats. annars hade det varit väldigt jobbigt.

---

ser fram emot en lugn helg. det enda planerade är dramatenbesök med föräldrar. borde börja flyttpacka lite också.

horace är på tv.

nu är handpenningen betald och jag har således tagit ytterligare ett steg mot mitt första egna boende. vill flytta nu på en gång. men det kommer nog dröja någon månad eller så.

något som står klart är dock att mycket måste inhandlas. soffa. tv. stereo. samt att det måste målas om (tapeten är fräsch men har en fruktansvärd färg). måste prioritera detta på ett bra sätt.

- - -

börjar känna av verkligheten på mitt arbete nu. smekmånaden kan sägas vara över.

att folk är missnöjda och att vår enhet inte på något sätt kan sägas sträva mot samma mål är tydligt. på enhetsmötet i morse satt folk med sammanbitna miner och tittade bort med trötta blickar. det verkar som om ingen lyssnar på vår (relativt nye) chef.

organisationen jag jobbar inom står inför många förändringar och vår enhet kommer antagligen inte finnas inom ett år. det gör naturligtvis sitt. men på något sätt känns det som att sådant inte får komma i vägen för vår produktion. tyvärr är det så att nytänkande och rationella arbetsmetoder inte är vår enhets signum. det handlar mest om att finna fel hos andra.

- - -

skönt att jag lyckats hitta musik som ger mig något. ibland har jag perioder då jag inte gillar något. just nu är det arcade fire - neon bible, m ward - post-war och joy division-boxen som rullar i mina öron på tvärbanan. är väldigt nyfiken på isolation years nya.

hon hade ett tredjehandskontrakt på skånegatan / dit fick jag aldrig komma

enbart formaliteter kvar, som jag förstår det. sen äger jag en lägenhet som torde ligga på en av söderomsöders högsta punkter. gissa om jag ser fram emot att äta frukost på Den balkongen med Den utsikten. jag har alltid haft en svaghet för landmärken och nu har jag årstabroarna, liljeholmsbron, högalidskyrkan, dn-skrapan och kanske till och med stadshuset i mitt köksfönster.

skall träffa mäcklaren i morgon bitti. känns underbart att denna fråga äntligen är löst.

---

indiedrotting av orup är en väldigt stark låt.

hon hade ett tredjehandskontrakt på skånegatan / dit fick jag aldrig komma

enbart formaliteter kvar, som jag förstår det. sen äger jag en lägenhet som torde ligga på en av söderomsöders högsta punkter. gissa om jag ser fram emot att äta frukost på Den balkongen med Den utsikten.

skall träffa mäcklaren i morgon bitti. känns underbart att denna fråga äntligen är löst.

---

indiedrotting av orup är en väldigt stark låt.

får jag se dig ikväll. nä.

jag antar att det är en tråkig rest från studietiden att jag har svårt att koppla av på lördagar. blir lätt väldigt rastlös och tänker att jag borde göra någonting, även fast jag gått en hel vecka och tänkt att detta skall bli en göraingenting-helg. när jag studerade fanns det alltid något att göra, även på helgerna. alltid något som skulle skrivas eller läsas.

nyttig dag idag, dock. klev upp vid halv tio, gick ut och gick en timme i nackareservatet. handlade hem en så kallad brakfrukost. satt länge och åt och läste. det borde vara sådant som man skall fylla sina helger med, eller?

får jag ro kommer jag skriva två långa texter i helgen. en om kärlek och en om bantning.

ta mig 50 dagar härifrån

treans buss från fridhemsplan till gullmarsplan en regning söndagseftermiddag. asha ali, tindersticks och broder daniel i lurarna. jag börjar inse att jag gör rätt när jag ibland väljer ett långsammare alternativ framför ett snabbare när det gäller kollektivtrafik i stockholm.

riding on city buses for a hobby is sad.

eller hur var det?

laddad inför morgondagens budgivning. vill verkligen ha den där lägenheten i ett av stockholms gröna södra minisamhällen. jag har en känsla av den lägenheten skulle vara en bra utgångspunkt för sommaren 2007.

i fredags mat + utgång + efterfest med jobbet. jag inbillar mig att jag var ganska samlad natten igenom, trots allt. att vakna upp 0900, fortfarande berusad, tvungen att ta sig hem är ganska härligt. st eriksgatan led med mig då jag vandrade längs den och skrämde alla jag mötte.

ta mig till kärlek

åter i stockholm med insikten att jag känner mig väldigt hemma här. när tåget börjar närma sig stockholm ställer jag mig vid dörren och stirrar ut. känner välbehag när tåget rusar förbi solna station, tomteboda, karlberg. strandpromenaden på kungsholmen som var mitt andra hem för snart två (!) år sedan.

om det löser (d.v.s. att jag lägger det vinnande budet) sig med den lägenhet som min tillvaro kretsar kring just nu skulle allt kännas ännu bättre. vill verkligen ha något eget. vill landa och ha ett välfyllt kylskåp. slippa den andrahands-tillvaro som jag lever i nu.

traditionell herrmiddag i trettonhelgen. skådeplatsen var en öde stuga på ett berg. det var 30 grader varmt och väldigt svettigt. soundtracket var "känn ingen sorg för mig göteborg" på sjukt hög volym. jag undrar vad 11 aggressivt dansade, halvnakna, pojkar runt 25 är ett uttryck för i den miljön.

jobbet känns ok nu efter ledigheten. har ett tag känt att jag har noll kontroll över arbetsläget. idag stabiliserades dock det hela. tycker illa om mig själv när jag stressar över jobbet.

för övrigt var dokumentären om oasis i söndags härlig att se på. inget brödrapar gör sig så bra i svartvitt som liam och noel.