see how i came into town

sista kvällen i det som varit mitt hem sedan september. det mesta är nedpackat. flytten sker på onsdag men ska bo på andra ställen fram till dess. ser fram emot att måla om och inreda. känslan av att för första gången verkligen ha ett hem som är MIN borg kittlar.

det har varit en bra vecka på jobbet, fått mycket gjort och så vidare.

hatar kanal 5 för att de lägger seinfeld så sent. klarar inte av att vara uppe till 23:40.

highschool stalker

självsäkerheten gällande mitt allmäntillstånd är som bortblåst i jämförelse med förra helgen/förra inlägget. hoppas verkligen det är årstiden i kombination med för mycket jobb och för lite sömn som gör att jag mår på det här sättet. känner olust inför allt. tänker bara på en sak (person) och tror inte jag varit så här olyckligt förälskad sen i gymnasiet. jag blev irriterad på mig själv när jag vaknade i morse för att jag tänkte på henne under uppvaknandet. ge mig broder daniel. ge mig yvonne.

det hela skulle underlättas om man slapp träffa personen i fråga under proffessionella förhållanden varje dag. frågar mig själv om allt det här, denna känsla som jag haft nu sedan i höstas bara är allmän förtjusning, ett rop på hjälp för att slippa vara ensam (ni ser, förra helgen känns väldigt avlägsen) eller något mer. inbillar mig att det hela ska falla på plats när min tillvaro är ordnad. problemet kanske ligger i våndan inför att börja packa inför flytten som skall ske i månadsskiftet.

- - -

stockholm är litet. nyss när jag var nere i den lokala videobutiken stod kvinnan som förföljt mig sedan förra sommaren. eller iallafall råkat vara på samma plats som mig ett stort antal gånger. stod jag och väntade på tvärbanan vid globen när jag bodde där stod hon där. och nu bor hon tydligen i samma område som mig ännu en gång. ser henne minst en gång i veckan vid pendeltågsstationen där mitt arbete och uppenbarligen hennes arbete ligger. vi har bytt några blickar och ja, hon är söt.

nu stod hon alltså vid komedihyllan. jag gick naturligtvis och ställde mig bredvid och bläddrade i dramahyllan. hon valde film och gick till kassan. jag tog en film mer eller mindre på måfå (sideways, som jag har sett. ser dock fram emot att se den igen.) och stalkade henne till kassan. hon betalade, gick och faan: hon såg inte mig. ångrade mig hela vägen hem att jag inte inledde en konversation med henne.

märks det att jag är inne i en djup och svår bekräftelsefas?

nu är det höst. både här inne och där ute.

lilla essingen juni 2005. det är väldigt varmt och jag går på söndagspromenad ensam. tänker att jag skulle vilja ha någon att gå söndagspromenad tillsammans med. någon att upptäcka nya platser med. någon att dela det mesta med. då var jag nyligen ensam för första gången i mitt liv. nyss lämnat ett (blivit lämnad) fem år långt förhållande bakom mig. med andra ord var jag inte särskilt bekant med den typen av ensamhet.

årstabron februari 2007. ännu en söndagspromenad ensam. solen känns i allra högsta grad välkommen efter en kall vecka. och jag känner att jag kan hantera ensamheten om inte bra, så åtminstone bättre än sommaren 2005. återigen har jag ett förhållande bakom mig, ett förhållande som verkligen hade potential att bli något men som inte blev det. drygt ett år av sökande och en känsla av att vi tog oss framåt, men som bara stannade upp för några månader sedan. varför det är så har jag inte kommit fram till ännu.

jag vet inte om denna insikt om att jag nu kan hantera ensamhet (i bemärkelsen avsaknad av parförhållande) bättre hänger ihop med personlig mognad eller att jag såg dödsdansen igår. det var väldigt effektfullt när örjan ramberg dansade sabeldans i mörkgrön ljussättning. han satte verkligen fingret på tvåsamhetens baksidor när han steppade runt med vidöppna ögon som skrek ut galenskap.

fick mig att förstå att man inte skall ha så bråttom. låt kärleken ta sin tid.

- - -

stod för övrigt och beskådade mitt framtida hem från årstabron. husen gjorde sig väldigt bra en solig söndagsförmiddag som denna. tror det är läge att ta tjuren vid hornen och börja flyttpacka idag.

snälla kom närmre

per moberg lagar trerätters på tv4+ (sparrissoppa, piggvar samt rabarberdessert, verkar väldigt gott) och jag känner att veckorna bara flyger iväg utan att någonting av värde händer. känns som det enda jag gör är att vänta. på att få flytta in i lägenheten. på våren. på att säkert skall spela i stockholm.

har en riktig svacka när det gäller mitt arbete. har kommit till insikten att jag inte vill arbeta med människor. alltså, jag har inget problem med kollegor. däremot vill jag inte ha arbetsuppgifter som involverar kontakt med människor som av helt förståeliga skäl är upprörda över det jag gör. sen, återigen, är det jobbig stämning på grund av kommande uppsägningar. ledningen gick runt på kontoret förra fredagen och frågade alla hur länge de varit anställda. det är inte trevligt. och det påverkar min produktion. måste skärpa mig innan chefen upptäcker min ineffektivitet.

vill arbeta med något teoretiskt (som jag trots allt är utbildad till), gärna med viss distans till verkligheten.

tur att det finns gott om trevliga kollegor på min nuvarande arbetsplats. annars hade det varit väldigt jobbigt.

---

ser fram emot en lugn helg. det enda planerade är dramatenbesök med föräldrar. borde börja flyttpacka lite också.