minnesanteckning, alice och jag

ungefär såhär:

när man ger sig in i ett förhållande får man räkna med att allt det positiva som kommer i form av glädje i inledningsfasen kommer tillbaka som sorg och smärta då det tar slut.

070518 - jamc

Hon hade upplevt tiden efter uppbrottet som en bilfärd i hundrafemtio kilometer i timmen eller kanske snarare känslan av att sitta illamående på ett höghastighetståg och se en massa skog och samhällen passera utanför fönstret. Eller att stå med dålig balans mitt i en av alla de storstäder hon de varit i (tillsammans) och uppfyllas av en vilsenhet orsakad av stadens mörker, alltid på natten, och att neonljusen och bilarnas lyktor bildar streck, det enda som tunnelseendet uppfattar, och känslan av sin kind mot varm asfalt och dofter av svett och sopor. Förtret över att den vita H&M-klänningen blivit smutsig och förstörd och rädsla för ett skrubbsår på knäet men att samtidigt sakna förmågan att titta efter, vi får vänta tills i morgon. Detta för att sedan resa sig och rangla fram, uppleva en känsla av fart och balans men egentligen vara väldigt nära en svår hjärnskakning mot trottoarkanten. Att inte veta var hemma är men ändå så innerligt söka efter det.

Samtidigt som förståelsen för och känslan av alla intryck fanns där kändes det som om allt bara passerade. Förpassades till något som låg långt bakom henne. Alla samtal med vänner, alla blöta örngott och allt stirrande på TV som hon ansåg vara den enda sysselsättningen som gjorde att hon kunde tänka på annat. Hon såg alla dessa händelser, som iscensattes under en tidsperiod av kanske en månad, som en tjock grå massa som hon bara hade passerat snabbt. Hon hade blivit slagen på käften och hånad, ändå kunde hon nu revanschera och säga tyst till sig själv jag rör mig men ni, ni står still. Åsyftandes alla i hennes omgivning som hon visste att de egentligen inte brydde sig alls men sa att de gjorde det. Alla de som hon kände ett djupt rotat förakt inför men ändå tvingade sig själv blev tvingad till att ty sig till.

070516 - 3

- Har du någon gång trott dig känna igen en person, för att senare komma på dig själv med att det var din längtan efter att få inleda en konversation relation med någon vem som helst som lurade dig? Att inledningsvis känna glädje över att få träffa en gammal bekant för att sedan målas in i ett hörn av besvikelse då du inser att du fortfarande är väldigt ensam?

- Jag kände under en lång period en väldigt påtaglig rädsla för att komma nära människor. Precis som hjärnan hindrar personer som någon gång vaknat upp till något traumatiskt från att somna. Den traumatiska händelsen skapar så att säga ett sjukdomstillstånd.

050516 - 2

Att fysiskt känna känslan av otillräcklighet infinna sig hände väldigt sällan. Han hade möjligtvis känt den när han lyssnat på något verkligt känslosamt musikstycke som han kunde identifiera sig med eller sett en ledsam film med hög igenkänningsfaktor. Känslan av total otillräcklighet hade emellertid inte infunnit sig som ett resultat av något som skett, så att säga, i det verkliga livet. Inte förrän den morgonen han såg henne tillsammans med en ny man - vän, pojkvän? - på pendeltågsstationen. De hade sett så avslappnade och lyckliga ut, en scen som krävde en omfattande inventering av hans minne för att kunna återkalla samma scen med honom själv och henne i huvudrollerna.

Han hade noterat ett stelhet i sättet hon rörde sig den sista tiden de var tillsammans. Det verkade hela tiden finnas en tveksamhet inför något i varje rörelse hon gjorde. Nu verkade det som om den stelheten och tveksamheten aldrig någonsin hade funnits i hennes kropp, med tanke på hur hon rörde sig när nu - när hon var i någon annans närhet. Hur han stod bakom henne och hon på något sätt sökte beröring med hela sin kropp, samtidigt som hon hejdade sig med tanke på platsen de befann sig på just för tillfället.

Känslan av tunnelseende hade infunnit sig ofta under den tiden då de började umgås. Då han hela tiden ville berätta för alla sina vänner hur bra allt kändes, allt för sällan med fokus på de båda utan enbart på honom. Han hade lovat sig att det aldrig mer skulle få bli på det sättet - att utnyttja en annan människa för att nå en lösning på hans problem. Kärleken ska födas sda Att hans ensamhetsproblem äntligen hade löst sig. Att han nu inte längre var en anomali. För att sedan mana honom till besinning.

070516 - 1

Hon hade svårt att ta till sig att Västerbron så många gånger använts som redskap av män och kvinnor inte längre lockades av livet. Promenaden från S;t Eriks öppenvårdsmottagning, genom Rålambshovsparken upp för trappan till bron. De sista stegen fram till brons mittpunkt och sedan ett hastigt hopp över räcket ner i vattnet bland turistbåtar och vattenskotrar. För att sedan ligga livlös vid någon av Långholmens steniga stränder.

Svårigheten i att förstå detta var till stor del beroende av att vårsolen precis börjat värma hennes ansikte då den tittade fram bakom Högalidskyrkans två torn. Hon hade alltid uppfattat det som i det närmaste magiskt varje gång asfalten ersatt snötäcket på Stockholms gator, allt grus till trots. Hon halkade hellre på grus än på is. Varje gång det inte längre var nödvändigt med vinterjacka - allt kändes så mycket lättare då. Varje gång det kändes enkelt att lämna bostaden i för en snabb morgonpromenad. Ingen kyla som kunde användas som ursäkt för att inte ge sig ut. Bara en stad i uppvaknande. Denna söndagsmorgon var en sån magisk morgon. Hennes steg kändes alldeles särskilt lätta denna morgon då det var första gången på väldigt länge som känslan av att vara på väg någonstans infunnit sig. Hennes tillvaro kändes på något sätt som att färdas med bil eller ännu hellre med tåg. Världen utanför fönstret rusade förbi i snabb takt. Tågets slutstation var i hennes fall inte helt bestämd. Dock stod det klart vad som lämnats bakom henne.

Hennes liv hade på flera veckor inte lämnat det ögonblick då J hastigt hade sprungit ut i hallen för att klä sig och sedan lämna henne utan ett spår av vad som kunde sägas vara ett värdigt farväl. Med lika stora delar av häpnad och besvikelse hade hon suttit kvar vid köksbordet. Efter en lång föreläsning om vad han uppfattade som fel i deras förhållande och i hans liv hade han rest sig från bordet. Hon var eleven och han läraren. Det enda han hade sagt var att han behövde tid för sig själv. Hon ville säga något för att få honom att stanna kvar ett litet tag men allt hade bara känts hopplöst. Sannerligen ett ovärdigt avslut på de i hennes ögon tre underbara år de haft tillsammans.

Hon mindes särskilt de varma augustieftermiddagar de spenderat i stadsparken. Bara de två och gräset och alla som passerade fick stirra hur mycket de ville. Verkligheten var strikt begränsad till att bara handla om de två. Ingen utomstående faktor kunde på något sätt påverka att det enda de båda två ville var att ligga i parken som två tonåringar och ånga av nyförälskelse och av framtidsplaner. De pessimism som de båda senare skulle uppvisa för varandra existerade inte alls under dessa veckor som tydligen inte var tillräckligt äkta för att senare mynna ut i evig kärlek.

nystart

nu har jag sett Jonas Hassen Khemiri på babel special och jag tänker kan han kan jag.


därför kommer jag publicera manuset till det som skall bli min romandebut på denna blogg.

arbetsnamnet är "du är inte ensam om att bära denna längtan".

jag har redan skrivit en del. oredigerat med felstavningar och tempusfel.

varsågoda.