helgen v 23 - rag doll

- i det sista numret av tidningen pop finns en intervju med kevin rowland, sångare i dexys midnight runners. intervjun är den sista som andres lokko gjorde för pop och tårarna har varit nära när jag suttit på balkongen och läst den i helgen. jag drog hem rowlands soloalbum my beauty -99 och när jag under de tre inledande låtarna halvdansade hem längs åsögatan vid tretiden i natt kändes det som om jag omvärderade mitt liv. det är inte fråga om någon dramatisk förändring, bara en liten omvärdering som kan komma efter man hört en låt, läst en bok, sett en film ni fattar.

vad förändringen kommer att innebära är för tidigt att säga.






- kungsholmen är ett reservat av könlöshet där det bara bor karriärstinna Perfekta Par i trettioårsåldern som aldrig har sex och inte gör något annat än joggar tillsammans längs kungsholmsstrand.

- för övrigt har det varit en helg präglad av både ångest och glädje. har kommit fram till att jag vill byta jobb och skall därför, efter jag lagat mat, börja skriva på en ansökan till en trevlig utredartjänst.

- två nya teman till min bok:
* vänskap mellan man och kvinna. tänk mulder och scully, jerry och elaine och ricky gervais och hans kvinnliga vän i extras.

* att the greatest love of all är när man lär sig att älska sig själv.

another day in paradise

lyssnade fragmentariskt på en intervju erik enocksson idag på p2. han har gjort filmmusiken till farväl falkenberg och talade om hur filmmusik mycket handlade om att fånga upp de många delar som en film består av.

inledande sången på soundtracket till ff kommer för mig evigt vara förknippad med utsikten från min balkong i skymning. hade det spåret på repeat i princip de första veckorna jag bodde här. sången var soundtracket till en röd himmel över årstaviken och ett ensamt pendeltåg på gamla årstabron på väg till södertälje. kalla vindar och dn-skrapan i bakgrunden. gitarrmelodin klarar på ett så effektivt sätt att lyfta fram en specifik känsla. det är imponerande. måste köpa skivan.

för övrigt är det jobbigt och, gissar jag, ganska dumt att göra slut. speciellt om man gjort det med samma person typ fem gånger tidigare.

you never left me

allt har inte direkt varit friktionsfritt i mitt liv den senaste tiden. familj jobb relation, den heliga treenigheten har tagit mycket kraft. främst är det jobbet som inte är under kontroll. kom på mig idag att jag inte kan förmå mig att tänka framåt; samma känsla hade jag senast under den mest intensivaperioden under uppsatsskrivandet. snart tre år sedan. jobbet tar upp allt och man bara sjunker.

ge mig statligt konstnärsstöd nu. eller i alla fall ett vettigt jobb.

bra sak: jag trivs väldigt bra i min lägenhet.

har lyssnat mycket på bill fays time of the last persecution från 1971 den senaste tiden. idag drog jag hem hans första skiva, som spelades in året innan. han måste haft en depression mellan de två skivorna, med tanke på hur glad hans första självbetitlade låter i jämförelse.