stor tv

har lyckats få hem spung säsong två. pelle (många påpekade att jag under gymnasiet och senare var väldigt lik denne pelle till utseendet) och kim sitter och diskuterar pelles olyckliga kärlek:

kim: fan du vill ju ha henne.

pelle: ja... det är klart jag vill.

jag tänker på henne hela jävla tiden.

tre sekunder efter jag slagit upp ögonen så är hon där.

sen släpper hon inte taget på hela dan.

och inte på nätterna heller.

fast jag vet att jag inte kan få henne. det vet jag.

jag vet att hon har sin jävla pojkvän.

kim: han är ju ett jävla as.

pelle: även fast hon inte hade haft sitt jävla as till pojkvän, så hade hon ändå inte varit intresserad av mig.

det vet jag också.

och jag förstår direkt varför jag tyckte om denna serie så mycket när den gick. vilken underbar dialog. pelle är jag i gymnasiet, så är det bara. och nu, efter x antal år i förhållanden är jag där igen. 2007 är 1997.

jag har aldrig gråtit så mycket som när kören sjunger "there is a light that never goes out" på pelles begravning.

just another false alarm.

en ställe som ofta dyker upp i mina drömmar är en labyrintliknande tunnelbanestation belägen någonstans i trakterna av globenområdet. ibland blir jag jagad där, ibland träffar jag människor från förr där.

i går natt träffade jag en okänd kvinna med barnvagn som var väldigt trevlig. vi fattade tycke för varandra och bytte telefonnummer, bestämde att vi skulle ses igen och så vidare. dock slarvades telefonnumret bort av oss båda i takt med att drömmen fortskred och det enda jag tänkte när jag vaknade upp var "var har jag lagt lappen med numret?!".

till detta Naturligtvis den jobbiga känslan av att drömmen var verklighet. den känslan som tar ett antal timmar att helt lämna sinnet i fred.