självsäkerheten gällande mitt allmäntillstånd är som bortblåst i jämförelse med förra helgen/förra inlägget. hoppas verkligen det är årstiden i kombination med för mycket jobb och för lite sömn som gör att jag mår på det här sättet. känner olust inför allt. tänker bara på en sak (person) och tror inte jag varit så här olyckligt förälskad sen i gymnasiet. jag blev irriterad på mig själv när jag vaknade i morse för att jag tänkte på henne under uppvaknandet. ge mig broder daniel. ge mig yvonne.
det hela skulle underlättas om man slapp träffa personen i fråga under proffessionella förhållanden varje dag. frågar mig själv om allt det här, denna känsla som jag haft nu sedan i höstas bara är allmän förtjusning, ett rop på hjälp för att slippa vara ensam (ni ser, förra helgen känns väldigt avlägsen) eller något mer. inbillar mig att det hela ska falla på plats när min tillvaro är ordnad. problemet kanske ligger i våndan inför att börja packa inför flytten som skall ske i månadsskiftet.
- - -
stockholm är litet. nyss när jag var nere i den lokala videobutiken stod kvinnan som förföljt mig sedan förra sommaren. eller iallafall råkat vara på samma plats som mig ett stort antal gånger. stod jag och väntade på tvärbanan vid globen när jag bodde där stod hon där. och nu bor hon tydligen i samma område som mig ännu en gång. ser henne minst en gång i veckan vid pendeltågsstationen där mitt arbete och uppenbarligen hennes arbete ligger. vi har bytt några blickar och ja, hon är söt.
nu stod hon alltså vid komedihyllan. jag gick naturligtvis och ställde mig bredvid och bläddrade i dramahyllan. hon valde film och gick till kassan. jag tog en film mer eller mindre på måfå (sideways, som jag har sett. ser dock fram emot att se den igen.) och stalkade henne till kassan. hon betalade, gick och faan: hon såg inte mig. ångrade mig hela vägen hem att jag inte inledde en konversation med henne.
märks det att jag är inne i en djup och svår bekräftelsefas?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment