fyra arbetsdagar kvar till semester och jag inser att jag måste skärpa mig på jobbet. det går inte att arbeta efter samma princip som gällde under gymnasiet och högskolan, det vill säga gör allt i sista stund.
jag har börjat förstå att jag är till viss del beroende av andras insatser i mitt arbete, och komma till dessa människor i sista minuten funkar inte hur länge som helst. och den slacker-attityden jag haft inför mitt arbete de senaste månaderna håller inte heller längre. den grundar sig i någon sorts naiv tro på att jag snart kommer hitta ett annat jobb och att jag därför inte behöver göra allt så helhjärtat. men... jag tror jag blir kvar på det bygget ett bra tag till.
efter semestern skall jag bli Ansvarstagande och Strukturerad. obs: efter semestern.
---
gjorde mitt första dj-gig i helgen. på ett bröllop. en tonårsdröm come true. musikfascisten i mig fick fritt spelrum i fem timmar, och folk verkade gilla det. blev nog en håkan-låt för mycket. samt att jag ångrar att jag inte körde
new order - true faith
shout out louds - tonight i have to leave it och
pet shop boys - always on my mind
i den ordningen som jag planerat. så snyggt med koskällan i alla låtar.
---
för övrigt håller spraydate på att ta över mitt liv.
Monday, July 23, 2007
Tuesday, July 10, 2007
knappknullet
började läsa "bitterfittan" igår och i den framförs en rad sanningar fram på de inledande 30 sidorna. vet inte om det var därför jag var tvungen att snabbt skriva ner följande citat av åsa linderborg idag:
"min familj hade länge varit en tydlig revolt mot den borgerliga kärnfamiljen"
vet inte om det var exakt så, men när hon yttrade de orden i sitt sommarprat väcktes jag hastigt ur min handläggarkoma och kände att åh, så vackert sagt.
en ytterligare impuls - birgitta stenberg gästade studio virtanen, sa något i stil med
"killar ingår i sitt eget system, bundna till händer och fötter. ni ska revoltera själva, inte lyda ledaren."
jag står frågande inför hur man som man (hm) gör revolt mot den rådande könsmaktsordningen i vardagen. handlar det om att tala inredning och matlagning vid lunchbordet på jobbet? knappast. handlar det om att resa sig och markera sitt missnöje när samtalet i kaffesoffan (på samma jobb) börjar likna ett samtal i ett hockeyomklädningsrum/sammanträdesrum på SEB? nja. handlar det om att klara av att ligga utan känslomässiga efterspel? ja, det har betydelse.
eller handlar det bara om att i alla lägen akta sig för att låta sig inordnas under heteronormen, att betrakta den som ett elstängsel som gör ont om man råkar komma i kontakt med det?
jag kommer verkligen inte fram till något svar. inte ikväll.
(obs: tro för guds skull inte att detta inlägg är ett resultat av något plötsligt uppvaknande. jag har kämpat med dessa frågor länge, länge).
"min familj hade länge varit en tydlig revolt mot den borgerliga kärnfamiljen"
vet inte om det var exakt så, men när hon yttrade de orden i sitt sommarprat väcktes jag hastigt ur min handläggarkoma och kände att åh, så vackert sagt.
en ytterligare impuls - birgitta stenberg gästade studio virtanen, sa något i stil med
"killar ingår i sitt eget system, bundna till händer och fötter. ni ska revoltera själva, inte lyda ledaren."
jag står frågande inför hur man som man (hm) gör revolt mot den rådande könsmaktsordningen i vardagen. handlar det om att tala inredning och matlagning vid lunchbordet på jobbet? knappast. handlar det om att resa sig och markera sitt missnöje när samtalet i kaffesoffan (på samma jobb) börjar likna ett samtal i ett hockeyomklädningsrum/sammanträdesrum på SEB? nja. handlar det om att klara av att ligga utan känslomässiga efterspel? ja, det har betydelse.
eller handlar det bara om att i alla lägen akta sig för att låta sig inordnas under heteronormen, att betrakta den som ett elstängsel som gör ont om man råkar komma i kontakt med det?
jag kommer verkligen inte fram till något svar. inte ikväll.
(obs: tro för guds skull inte att detta inlägg är ett resultat av något plötsligt uppvaknande. jag har kämpat med dessa frågor länge, länge).
Sunday, July 8, 2007
tömde min mobil
ett surt regn hela sommaren
riding on citybuses for a hobby is... sad.
2007-07-07 ca 05:00
årstabron i hate walking on you
just another tråkig balkongbild.
jag kan inte andas
har haft folk här hela helgen men är nu åter ensam, varpå rastlösheten genast gör sig påmind. en promenad, den bästa tristessdämparen, är inget alternativ då vädret är åt helvete. då återstår dessa alternativ:
1) se om farväl falkenberg
2) se wimbeldonfinalen
3) tvätta och stryka
4) städa
5) planlöst blogg- och myspacesurfande i ytterligare tre timmar.
söndagar kan vara riktigt jobbiga. tror det lutar åt alternativ 1, bara det att jag är orolig att jag inte ska ha tålamod att se en hel film.
1) se om farväl falkenberg
2) se wimbeldonfinalen
3) tvätta och stryka
4) städa
5) planlöst blogg- och myspacesurfande i ytterligare tre timmar.
söndagar kan vara riktigt jobbiga. tror det lutar åt alternativ 1, bara det att jag är orolig att jag inte ska ha tålamod att se en hel film.
Wednesday, July 4, 2007
skrivet för några veckor sedan (kursiverat) och idag
En nyvunnen framtidstro som inte visat sig på väldigt länge. Eller bara naivitet/irrationell pessimism? Många beröringspunkter går att finna mellan de två sinnestillstånden.
Tillståndet är i allra högsta grad bipolärt. Växelvis mellan att vara väldigt nöjd med tillvaron. Att kunna sträcka på nacken, se människor i ögonen och känna att omvärlden är välkomnande ur en rad hänseenden. Sedan är det dags att möta tveksamheten. Tveksamheten är förstadiet till ensamheten och den icke självvalda ensamheten är som vi alla vet helvetisk. Alltså, tveksamheten. Den skapar skygglappar och total oförmåga att betrakta tillvaron objektivt.
Tanken låses vid de mest nedslående detaljerna och en banal tanke rörande något kan kopplas samman på ytterst lösa grunder med den situation som föranlett tveksamheten ger upphov till obeskrivlig ångest - på gränsen till äckel.
En snabb nickning och en förstående blick gör att man får rätsida på tillvaron.
Hur man vid varje tillfälle av förtjusning bara dras med. Alla de löften till sig själv gällande ans och reson i tider av ensamhet. Att hela tiden lova sig själv att sträva efter att göra perioden av nyvunnen kärlek utdragen.
Denna känsla av att vilja följa med i dansen, att man blivit uppbjuden och att man ger sig hän så totalt i ren förtjusning torde vara essensen av det som benämns som kärlek. Denna underbara fascination för någon annan. Det grundtillstånd som man kanske i ett senare skede söker återfinna och återskapa. Vissa lyckas, allt för många lyckas inte. Och där går cirkelresonemanget i mål och pessimismen och rädslan för att binda sig dyker upp som en vass armbåge i mellangärdet.
Alla löften om att verkligen låta bli att ringa de där fyllesamtalen i inledningen av ett förhållande föll jämt och istället visades en febrig hudlöshet.
Återigen en fingervisning gällande vad som kärlek handlar om. Tveksamhet och halvneuros och efterfrågan av effekt precis på samma sätt som i tonåren. Dessa handlingar leder till lugn, att man känner sig tillfreds. En sorts ventilering.
Tillståndet är i allra högsta grad bipolärt. Växelvis mellan att vara väldigt nöjd med tillvaron. Att kunna sträcka på nacken, se människor i ögonen och känna att omvärlden är välkomnande ur en rad hänseenden. Sedan är det dags att möta tveksamheten. Tveksamheten är förstadiet till ensamheten och den icke självvalda ensamheten är som vi alla vet helvetisk. Alltså, tveksamheten. Den skapar skygglappar och total oförmåga att betrakta tillvaron objektivt.
Tanken låses vid de mest nedslående detaljerna och en banal tanke rörande något kan kopplas samman på ytterst lösa grunder med den situation som föranlett tveksamheten ger upphov till obeskrivlig ångest - på gränsen till äckel.
En snabb nickning och en förstående blick gör att man får rätsida på tillvaron.
Hur man vid varje tillfälle av förtjusning bara dras med. Alla de löften till sig själv gällande ans och reson i tider av ensamhet. Att hela tiden lova sig själv att sträva efter att göra perioden av nyvunnen kärlek utdragen.
Denna känsla av att vilja följa med i dansen, att man blivit uppbjuden och att man ger sig hän så totalt i ren förtjusning torde vara essensen av det som benämns som kärlek. Denna underbara fascination för någon annan. Det grundtillstånd som man kanske i ett senare skede söker återfinna och återskapa. Vissa lyckas, allt för många lyckas inte. Och där går cirkelresonemanget i mål och pessimismen och rädslan för att binda sig dyker upp som en vass armbåge i mellangärdet.
Alla löften om att verkligen låta bli att ringa de där fyllesamtalen i inledningen av ett förhållande föll jämt och istället visades en febrig hudlöshet.
Återigen en fingervisning gällande vad som kärlek handlar om. Tveksamhet och halvneuros och efterfrågan av effekt precis på samma sätt som i tonåren. Dessa handlingar leder till lugn, att man känner sig tillfreds. En sorts ventilering.
skrivet 070601
En av hennes vänner hade stadgat sig några månader tidigare. Från att ha levt ett till lyckligt och otvunget liv som ensamstående i Stockholm hade hon, "väldigt hastigt", som hon själv beskrev det, flyttat till Söderhamn och ganska snart blivit gravid. Hennes landsortsförakt till trots hade hon alltså lämnat sitt älskade Stockholm för den ort vars invånare var de mest olyckliga och de med minst optimism inför framtiden. Det hade bevisats i undersökningar. Avgörandet låg i att hennes blivande make hade jobb där. Hennes väninna hade flera gånger berättat att hon vantrivdes ut i fingerspetsarna, hur hon inte kunde skiljas från hennes nyinköpta bostadsrätt utan att börja storgråta dagen då den nye ägaren kommit för att hämta nyckeln. Inledningsvis trodde hon att det handlade om nostalgi - hon hade senare kommit fram till att hennes känslostorm grundat sig i att hon saknade det som hon hade kunnat få uppleva i lägenheten. Det liv hon hade längtat efter så mycket, men nu alltså hade flyttats till Söderhamn.
070704
allt har brakat ihop samtidigt för mig. jobb, ekonomi och något som skulle kunna kallas övrigt känsloliv. förbannar mig själv att jag väljer att skriva det i den ordningen, då det är det sistnämnda som är det primära.
rosenlundsgatan ensam på trean mot gullmarsplan en ganska mulen kväll i juli med jens lekmans "if you ever need a stranger to sing at your wedding" som sällskap sammanfattar mitt liv nu. hatar att vara i detta halvneurotiska tillstånd. förvånas över att jag mår så dåligt som jag gör. kan inte förmå mig att skaka fram vad det egentligen bottnar i. om det handlar om en illusion av saknad eller om jag faktiskt är känslomässigt involverad. läget kommer antagligen bli stabilare när jag fattar vad det handlar om.
fram tills dess kommer halvneurosen få mig att fortsätta ragga vid frysdisken på coop.
per sinding-larsen talade om nordisk musik i p1 idag. han använde uttrycket "broder danielska ADHD-körer" för att beskriva laakso. väldigt roligt.
rosenlundsgatan ensam på trean mot gullmarsplan en ganska mulen kväll i juli med jens lekmans "if you ever need a stranger to sing at your wedding" som sällskap sammanfattar mitt liv nu. hatar att vara i detta halvneurotiska tillstånd. förvånas över att jag mår så dåligt som jag gör. kan inte förmå mig att skaka fram vad det egentligen bottnar i. om det handlar om en illusion av saknad eller om jag faktiskt är känslomässigt involverad. läget kommer antagligen bli stabilare när jag fattar vad det handlar om.
fram tills dess kommer halvneurosen få mig att fortsätta ragga vid frysdisken på coop.
per sinding-larsen talade om nordisk musik i p1 idag. han använde uttrycket "broder danielska ADHD-körer" för att beskriva laakso. väldigt roligt.
Subscribe to:
Posts (Atom)