jag kan inte andas

har haft folk här hela helgen men är nu åter ensam, varpå rastlösheten genast gör sig påmind. en promenad, den bästa tristessdämparen, är inget alternativ då vädret är åt helvete. då återstår dessa alternativ:

1) se om farväl falkenberg
2) se wimbeldonfinalen
3) tvätta och stryka
4) städa
5) planlöst blogg- och myspacesurfande i ytterligare tre timmar.

söndagar kan vara riktigt jobbiga. tror det lutar åt alternativ 1, bara det att jag är orolig att jag inte ska ha tålamod att se en hel film.

skrivet för några veckor sedan (kursiverat) och idag

En nyvunnen framtidstro som inte visat sig på väldigt länge. Eller bara naivitet/irrationell pessimism? Många beröringspunkter går att finna mellan de två sinnestillstånden.

Tillståndet är i allra högsta grad bipolärt. Växelvis mellan att vara väldigt nöjd med tillvaron. Att kunna sträcka på nacken, se människor i ögonen och känna att omvärlden är välkomnande ur en rad hänseenden. Sedan är det dags att möta tveksamheten. Tveksamheten är förstadiet till ensamheten och den icke självvalda ensamheten är som vi alla vet helvetisk. Alltså, tveksamheten. Den skapar skygglappar och total oförmåga att betrakta tillvaron objektivt.

Tanken låses vid de mest nedslående detaljerna och en banal tanke rörande något kan kopplas samman på ytterst lösa grunder med den situation som föranlett tveksamheten ger upphov till obeskrivlig ångest - på gränsen till äckel.

En snabb nickning och en förstående blick gör att man får rätsida på tillvaron.

Hur man vid varje tillfälle av förtjusning bara dras med. Alla de löften till sig själv gällande ans och reson i tider av ensamhet. Att hela tiden lova sig själv att sträva efter att göra perioden av nyvunnen kärlek utdragen.

Denna känsla av att vilja följa med i dansen, att man blivit uppbjuden och att man ger sig hän så totalt i ren förtjusning torde vara essensen av det som benämns som kärlek. Denna underbara fascination för någon annan. Det grundtillstånd som man kanske i ett senare skede söker återfinna och återskapa. Vissa lyckas, allt för många lyckas inte. Och där går cirkelresonemanget i mål och pessimismen och rädslan för att binda sig dyker upp som en vass armbåge i mellangärdet.

Alla löften om att verkligen låta bli att ringa de där fyllesamtalen i inledningen av ett förhållande föll jämt och istället visades en febrig hudlöshet.

Återigen en fingervisning gällande vad som kärlek handlar om. Tveksamhet och halvneuros och efterfrågan av effekt precis på samma sätt som i tonåren. Dessa handlingar leder till lugn, att man känner sig tillfreds. En sorts ventilering.

skrivet 070601

En av hennes vänner hade stadgat sig några månader tidigare. Från att ha levt ett till lyckligt och otvunget liv som ensamstående i Stockholm hade hon, "väldigt hastigt", som hon själv beskrev det, flyttat till Söderhamn och ganska snart blivit gravid. Hennes landsortsförakt till trots hade hon alltså lämnat sitt älskade Stockholm för den ort vars invånare var de mest olyckliga och de med minst optimism inför framtiden. Det hade bevisats i undersökningar. Avgörandet låg i att hennes blivande make hade jobb där. Hennes väninna hade flera gånger berättat att hon vantrivdes ut i fingerspetsarna, hur hon inte kunde skiljas från hennes nyinköpta bostadsrätt utan att börja storgråta dagen då den nye ägaren kommit för att hämta nyckeln. Inledningsvis trodde hon att det handlade om nostalgi - hon hade senare kommit fram till att hennes känslostorm grundat sig i att hon saknade det som hon hade kunnat få uppleva i lägenheten. Det liv hon hade längtat efter så mycket, men nu alltså hade flyttats till Söderhamn.

070704

allt har brakat ihop samtidigt för mig. jobb, ekonomi och något som skulle kunna kallas övrigt känsloliv. förbannar mig själv att jag väljer att skriva det i den ordningen, då det är det sistnämnda som är det primära.

rosenlundsgatan ensam på trean mot gullmarsplan en ganska mulen kväll i juli med jens lekmans "if you ever need a stranger to sing at your wedding" som sällskap sammanfattar mitt liv nu. hatar att vara i detta halvneurotiska tillstånd. förvånas över att jag mår så dåligt som jag gör. kan inte förmå mig att skaka fram vad det egentligen bottnar i. om det handlar om en illusion av saknad eller om jag faktiskt är känslomässigt involverad. läget kommer antagligen bli stabilare när jag fattar vad det handlar om.

fram tills dess kommer halvneurosen få mig att fortsätta ragga vid frysdisken på coop.

per sinding-larsen talade om nordisk musik i p1 idag. han använde uttrycket "broder danielska ADHD-körer" för att beskriva laakso. väldigt roligt.

helgen v 23 - rag doll

- i det sista numret av tidningen pop finns en intervju med kevin rowland, sångare i dexys midnight runners. intervjun är den sista som andres lokko gjorde för pop och tårarna har varit nära när jag suttit på balkongen och läst den i helgen. jag drog hem rowlands soloalbum my beauty -99 och när jag under de tre inledande låtarna halvdansade hem längs åsögatan vid tretiden i natt kändes det som om jag omvärderade mitt liv. det är inte fråga om någon dramatisk förändring, bara en liten omvärdering som kan komma efter man hört en låt, läst en bok, sett en film ni fattar.

vad förändringen kommer att innebära är för tidigt att säga.






- kungsholmen är ett reservat av könlöshet där det bara bor karriärstinna Perfekta Par i trettioårsåldern som aldrig har sex och inte gör något annat än joggar tillsammans längs kungsholmsstrand.

- för övrigt har det varit en helg präglad av både ångest och glädje. har kommit fram till att jag vill byta jobb och skall därför, efter jag lagat mat, börja skriva på en ansökan till en trevlig utredartjänst.

- två nya teman till min bok:
* vänskap mellan man och kvinna. tänk mulder och scully, jerry och elaine och ricky gervais och hans kvinnliga vän i extras.

* att the greatest love of all är när man lär sig att älska sig själv.

another day in paradise

lyssnade fragmentariskt på en intervju erik enocksson idag på p2. han har gjort filmmusiken till farväl falkenberg och talade om hur filmmusik mycket handlade om att fånga upp de många delar som en film består av.

inledande sången på soundtracket till ff kommer för mig evigt vara förknippad med utsikten från min balkong i skymning. hade det spåret på repeat i princip de första veckorna jag bodde här. sången var soundtracket till en röd himmel över årstaviken och ett ensamt pendeltåg på gamla årstabron på väg till södertälje. kalla vindar och dn-skrapan i bakgrunden. gitarrmelodin klarar på ett så effektivt sätt att lyfta fram en specifik känsla. det är imponerande. måste köpa skivan.

för övrigt är det jobbigt och, gissar jag, ganska dumt att göra slut. speciellt om man gjort det med samma person typ fem gånger tidigare.

you never left me

allt har inte direkt varit friktionsfritt i mitt liv den senaste tiden. familj jobb relation, den heliga treenigheten har tagit mycket kraft. främst är det jobbet som inte är under kontroll. kom på mig idag att jag inte kan förmå mig att tänka framåt; samma känsla hade jag senast under den mest intensivaperioden under uppsatsskrivandet. snart tre år sedan. jobbet tar upp allt och man bara sjunker.

ge mig statligt konstnärsstöd nu. eller i alla fall ett vettigt jobb.

bra sak: jag trivs väldigt bra i min lägenhet.

har lyssnat mycket på bill fays time of the last persecution från 1971 den senaste tiden. idag drog jag hem hans första skiva, som spelades in året innan. han måste haft en depression mellan de två skivorna, med tanke på hur glad hans första självbetitlade låter i jämförelse.