070704

allt har brakat ihop samtidigt för mig. jobb, ekonomi och något som skulle kunna kallas övrigt känsloliv. förbannar mig själv att jag väljer att skriva det i den ordningen, då det är det sistnämnda som är det primära.

rosenlundsgatan ensam på trean mot gullmarsplan en ganska mulen kväll i juli med jens lekmans "if you ever need a stranger to sing at your wedding" som sällskap sammanfattar mitt liv nu. hatar att vara i detta halvneurotiska tillstånd. förvånas över att jag mår så dåligt som jag gör. kan inte förmå mig att skaka fram vad det egentligen bottnar i. om det handlar om en illusion av saknad eller om jag faktiskt är känslomässigt involverad. läget kommer antagligen bli stabilare när jag fattar vad det handlar om.

fram tills dess kommer halvneurosen få mig att fortsätta ragga vid frysdisken på coop.

per sinding-larsen talade om nordisk musik i p1 idag. han använde uttrycket "broder danielska ADHD-körer" för att beskriva laakso. väldigt roligt.

helgen v 23 - rag doll

- i det sista numret av tidningen pop finns en intervju med kevin rowland, sångare i dexys midnight runners. intervjun är den sista som andres lokko gjorde för pop och tårarna har varit nära när jag suttit på balkongen och läst den i helgen. jag drog hem rowlands soloalbum my beauty -99 och när jag under de tre inledande låtarna halvdansade hem längs åsögatan vid tretiden i natt kändes det som om jag omvärderade mitt liv. det är inte fråga om någon dramatisk förändring, bara en liten omvärdering som kan komma efter man hört en låt, läst en bok, sett en film ni fattar.

vad förändringen kommer att innebära är för tidigt att säga.






- kungsholmen är ett reservat av könlöshet där det bara bor karriärstinna Perfekta Par i trettioårsåldern som aldrig har sex och inte gör något annat än joggar tillsammans längs kungsholmsstrand.

- för övrigt har det varit en helg präglad av både ångest och glädje. har kommit fram till att jag vill byta jobb och skall därför, efter jag lagat mat, börja skriva på en ansökan till en trevlig utredartjänst.

- två nya teman till min bok:
* vänskap mellan man och kvinna. tänk mulder och scully, jerry och elaine och ricky gervais och hans kvinnliga vän i extras.

* att the greatest love of all är när man lär sig att älska sig själv.

another day in paradise

lyssnade fragmentariskt på en intervju erik enocksson idag på p2. han har gjort filmmusiken till farväl falkenberg och talade om hur filmmusik mycket handlade om att fånga upp de många delar som en film består av.

inledande sången på soundtracket till ff kommer för mig evigt vara förknippad med utsikten från min balkong i skymning. hade det spåret på repeat i princip de första veckorna jag bodde här. sången var soundtracket till en röd himmel över årstaviken och ett ensamt pendeltåg på gamla årstabron på väg till södertälje. kalla vindar och dn-skrapan i bakgrunden. gitarrmelodin klarar på ett så effektivt sätt att lyfta fram en specifik känsla. det är imponerande. måste köpa skivan.

för övrigt är det jobbigt och, gissar jag, ganska dumt att göra slut. speciellt om man gjort det med samma person typ fem gånger tidigare.

you never left me

allt har inte direkt varit friktionsfritt i mitt liv den senaste tiden. familj jobb relation, den heliga treenigheten har tagit mycket kraft. främst är det jobbet som inte är under kontroll. kom på mig idag att jag inte kan förmå mig att tänka framåt; samma känsla hade jag senast under den mest intensivaperioden under uppsatsskrivandet. snart tre år sedan. jobbet tar upp allt och man bara sjunker.

ge mig statligt konstnärsstöd nu. eller i alla fall ett vettigt jobb.

bra sak: jag trivs väldigt bra i min lägenhet.

har lyssnat mycket på bill fays time of the last persecution från 1971 den senaste tiden. idag drog jag hem hans första skiva, som spelades in året innan. han måste haft en depression mellan de två skivorna, med tanke på hur glad hans första självbetitlade låter i jämförelse.

minnesanteckning, alice och jag

ungefär såhär:

när man ger sig in i ett förhållande får man räkna med att allt det positiva som kommer i form av glädje i inledningsfasen kommer tillbaka som sorg och smärta då det tar slut.

070518 - jamc

Hon hade upplevt tiden efter uppbrottet som en bilfärd i hundrafemtio kilometer i timmen eller kanske snarare känslan av att sitta illamående på ett höghastighetståg och se en massa skog och samhällen passera utanför fönstret. Eller att stå med dålig balans mitt i en av alla de storstäder hon de varit i (tillsammans) och uppfyllas av en vilsenhet orsakad av stadens mörker, alltid på natten, och att neonljusen och bilarnas lyktor bildar streck, det enda som tunnelseendet uppfattar, och känslan av sin kind mot varm asfalt och dofter av svett och sopor. Förtret över att den vita H&M-klänningen blivit smutsig och förstörd och rädsla för ett skrubbsår på knäet men att samtidigt sakna förmågan att titta efter, vi får vänta tills i morgon. Detta för att sedan resa sig och rangla fram, uppleva en känsla av fart och balans men egentligen vara väldigt nära en svår hjärnskakning mot trottoarkanten. Att inte veta var hemma är men ändå så innerligt söka efter det.

Samtidigt som förståelsen för och känslan av alla intryck fanns där kändes det som om allt bara passerade. Förpassades till något som låg långt bakom henne. Alla samtal med vänner, alla blöta örngott och allt stirrande på TV som hon ansåg vara den enda sysselsättningen som gjorde att hon kunde tänka på annat. Hon såg alla dessa händelser, som iscensattes under en tidsperiod av kanske en månad, som en tjock grå massa som hon bara hade passerat snabbt. Hon hade blivit slagen på käften och hånad, ändå kunde hon nu revanschera och säga tyst till sig själv jag rör mig men ni, ni står still. Åsyftandes alla i hennes omgivning som hon visste att de egentligen inte brydde sig alls men sa att de gjorde det. Alla de som hon kände ett djupt rotat förakt inför men ändå tvingade sig själv blev tvingad till att ty sig till.

070516 - 3

- Har du någon gång trott dig känna igen en person, för att senare komma på dig själv med att det var din längtan efter att få inleda en konversation relation med någon vem som helst som lurade dig? Att inledningsvis känna glädje över att få träffa en gammal bekant för att sedan målas in i ett hörn av besvikelse då du inser att du fortfarande är väldigt ensam?

- Jag kände under en lång period en väldigt påtaglig rädsla för att komma nära människor. Precis som hjärnan hindrar personer som någon gång vaknat upp till något traumatiskt från att somna. Den traumatiska händelsen skapar så att säga ett sjukdomstillstånd.