050516 - 2

Att fysiskt känna känslan av otillräcklighet infinna sig hände väldigt sällan. Han hade möjligtvis känt den när han lyssnat på något verkligt känslosamt musikstycke som han kunde identifiera sig med eller sett en ledsam film med hög igenkänningsfaktor. Känslan av total otillräcklighet hade emellertid inte infunnit sig som ett resultat av något som skett, så att säga, i det verkliga livet. Inte förrän den morgonen han såg henne tillsammans med en ny man - vän, pojkvän? - på pendeltågsstationen. De hade sett så avslappnade och lyckliga ut, en scen som krävde en omfattande inventering av hans minne för att kunna återkalla samma scen med honom själv och henne i huvudrollerna.

Han hade noterat ett stelhet i sättet hon rörde sig den sista tiden de var tillsammans. Det verkade hela tiden finnas en tveksamhet inför något i varje rörelse hon gjorde. Nu verkade det som om den stelheten och tveksamheten aldrig någonsin hade funnits i hennes kropp, med tanke på hur hon rörde sig när nu - när hon var i någon annans närhet. Hur han stod bakom henne och hon på något sätt sökte beröring med hela sin kropp, samtidigt som hon hejdade sig med tanke på platsen de befann sig på just för tillfället.

Känslan av tunnelseende hade infunnit sig ofta under den tiden då de började umgås. Då han hela tiden ville berätta för alla sina vänner hur bra allt kändes, allt för sällan med fokus på de båda utan enbart på honom. Han hade lovat sig att det aldrig mer skulle få bli på det sättet - att utnyttja en annan människa för att nå en lösning på hans problem. Kärleken ska födas sda Att hans ensamhetsproblem äntligen hade löst sig. Att han nu inte längre var en anomali. För att sedan mana honom till besinning.

070516 - 1

Hon hade svårt att ta till sig att Västerbron så många gånger använts som redskap av män och kvinnor inte längre lockades av livet. Promenaden från S;t Eriks öppenvårdsmottagning, genom Rålambshovsparken upp för trappan till bron. De sista stegen fram till brons mittpunkt och sedan ett hastigt hopp över räcket ner i vattnet bland turistbåtar och vattenskotrar. För att sedan ligga livlös vid någon av Långholmens steniga stränder.

Svårigheten i att förstå detta var till stor del beroende av att vårsolen precis börjat värma hennes ansikte då den tittade fram bakom Högalidskyrkans två torn. Hon hade alltid uppfattat det som i det närmaste magiskt varje gång asfalten ersatt snötäcket på Stockholms gator, allt grus till trots. Hon halkade hellre på grus än på is. Varje gång det inte längre var nödvändigt med vinterjacka - allt kändes så mycket lättare då. Varje gång det kändes enkelt att lämna bostaden i för en snabb morgonpromenad. Ingen kyla som kunde användas som ursäkt för att inte ge sig ut. Bara en stad i uppvaknande. Denna söndagsmorgon var en sån magisk morgon. Hennes steg kändes alldeles särskilt lätta denna morgon då det var första gången på väldigt länge som känslan av att vara på väg någonstans infunnit sig. Hennes tillvaro kändes på något sätt som att färdas med bil eller ännu hellre med tåg. Världen utanför fönstret rusade förbi i snabb takt. Tågets slutstation var i hennes fall inte helt bestämd. Dock stod det klart vad som lämnats bakom henne.

Hennes liv hade på flera veckor inte lämnat det ögonblick då J hastigt hade sprungit ut i hallen för att klä sig och sedan lämna henne utan ett spår av vad som kunde sägas vara ett värdigt farväl. Med lika stora delar av häpnad och besvikelse hade hon suttit kvar vid köksbordet. Efter en lång föreläsning om vad han uppfattade som fel i deras förhållande och i hans liv hade han rest sig från bordet. Hon var eleven och han läraren. Det enda han hade sagt var att han behövde tid för sig själv. Hon ville säga något för att få honom att stanna kvar ett litet tag men allt hade bara känts hopplöst. Sannerligen ett ovärdigt avslut på de i hennes ögon tre underbara år de haft tillsammans.

Hon mindes särskilt de varma augustieftermiddagar de spenderat i stadsparken. Bara de två och gräset och alla som passerade fick stirra hur mycket de ville. Verkligheten var strikt begränsad till att bara handla om de två. Ingen utomstående faktor kunde på något sätt påverka att det enda de båda två ville var att ligga i parken som två tonåringar och ånga av nyförälskelse och av framtidsplaner. De pessimism som de båda senare skulle uppvisa för varandra existerade inte alls under dessa veckor som tydligen inte var tillräckligt äkta för att senare mynna ut i evig kärlek.

nystart

nu har jag sett Jonas Hassen Khemiri på babel special och jag tänker kan han kan jag.


därför kommer jag publicera manuset till det som skall bli min romandebut på denna blogg.

arbetsnamnet är "du är inte ensam om att bära denna längtan".

jag har redan skrivit en del. oredigerat med felstavningar och tempusfel.

varsågoda.

stor tv

har lyckats få hem spung säsong två. pelle (många påpekade att jag under gymnasiet och senare var väldigt lik denne pelle till utseendet) och kim sitter och diskuterar pelles olyckliga kärlek:

kim: fan du vill ju ha henne.

pelle: ja... det är klart jag vill.

jag tänker på henne hela jävla tiden.

tre sekunder efter jag slagit upp ögonen så är hon där.

sen släpper hon inte taget på hela dan.

och inte på nätterna heller.

fast jag vet att jag inte kan få henne. det vet jag.

jag vet att hon har sin jävla pojkvän.

kim: han är ju ett jävla as.

pelle: även fast hon inte hade haft sitt jävla as till pojkvän, så hade hon ändå inte varit intresserad av mig.

det vet jag också.

och jag förstår direkt varför jag tyckte om denna serie så mycket när den gick. vilken underbar dialog. pelle är jag i gymnasiet, så är det bara. och nu, efter x antal år i förhållanden är jag där igen. 2007 är 1997.

jag har aldrig gråtit så mycket som när kören sjunger "there is a light that never goes out" på pelles begravning.

just another false alarm.

en ställe som ofta dyker upp i mina drömmar är en labyrintliknande tunnelbanestation belägen någonstans i trakterna av globenområdet. ibland blir jag jagad där, ibland träffar jag människor från förr där.

i går natt träffade jag en okänd kvinna med barnvagn som var väldigt trevlig. vi fattade tycke för varandra och bytte telefonnummer, bestämde att vi skulle ses igen och så vidare. dock slarvades telefonnumret bort av oss båda i takt med att drömmen fortskred och det enda jag tänkte när jag vaknade upp var "var har jag lagt lappen med numret?!".

till detta Naturligtvis den jobbiga känslan av att drömmen var verklighet. den känslan som tar ett antal timmar att helt lämna sinnet i fred.

blues från sverige

en solig lördagsmorgon och jag hade inte förmåga att ta mig upp. kom igång först vid fyratiden. jag yttrade orden "jag känner för att bli rikigt full ikväll" på väg hem från jobbet och profetian skulle uppfyllas. bristen på konsekvensanalys kan vara väldigt uppenbar en fredagseftermiddag.

nu hemma efter middag och utgång modell mindre med några bekanta från väldigt länge sedan. trevligt, men ack så sömning.

hade glömt bort tomas andersson wijs storhet, blues från sverige är en fruktansvärt stark låt. hälsingland likaså.

02:48 och jag måste sova nu. tvätt i morgon 10:00.

DEN FÖRSTA MARS TJUGOHUNDRASJU. POSTAD I EFTERHAND PGA. AVSAKNAD AV INTERNET

Igår somnade jag in till Uppkomsten av det socialistiska medvetandet av Lenin. Under dagen idag vaknade jag upp av att Maud Olofsson presenterar sin “frihetsreform”. Ett dygn av kontraster med andra ord. Att kalla förslaget om rätt till skatteavdrag för hushållsnära tjänster för frihetsreform är osmakligt. Inte alls konstigt, i och för sig, med tanke på att det är Mauds val av ord.

Det talas om det eviga livspusslet. Maud har inför dagens förslag hänvisat till att kvinnor som arbetar har svårt att få detta livspussel att gå ihop. Idag var det Anders Borgs tur att nyttja begreppet - som ett svar på frågan huruvida detta förslag innebär att skattepengar tas för överklassen skall få mer tid till att arbeta! Det är inte på något sätt seriöst att dra till med ytterligare en hänvisning till detta livspussel på en fråga som handlar om fördelningspolitik.


För tio minuter sedan såg jag inte DN-skrapan från mitt fönster på grund av den täta dimman. Nu precis när jag gick och tittade till mitt tevatten hade dimman lättat och den syntes igen, bortom Årstabroarna. Fascinerande hur det kan slå om så snabbt. Sitter i min nya alldeles egna lägenhet nu. Utan tillgång till vare sig TV eller Internet. Allt jag har är min musik, böcker och - ursäkta att jag tjatar - en underbar utsikt över Västberga, Midsommarkransen, Årstaviken och Hornstull. Första melodin på soundtracket till Farväl Falkenberg är för övrigt det perfekta soundtracket till belysningen på nya Årstabron en dimmig kväll som denna.

Frida Hyvönens See how I came into town fungerar bra också.

I helgen afterwork modell större på fredag samt trettioårsfest på lördag. Egentligen vill jag bara vara hemma och måla. Vi får se hur det blir.