skrivet för några veckor sedan (kursiverat) och idag

En nyvunnen framtidstro som inte visat sig på väldigt länge. Eller bara naivitet/irrationell pessimism? Många beröringspunkter går att finna mellan de två sinnestillstånden.

Tillståndet är i allra högsta grad bipolärt. Växelvis mellan att vara väldigt nöjd med tillvaron. Att kunna sträcka på nacken, se människor i ögonen och känna att omvärlden är välkomnande ur en rad hänseenden. Sedan är det dags att möta tveksamheten. Tveksamheten är förstadiet till ensamheten och den icke självvalda ensamheten är som vi alla vet helvetisk. Alltså, tveksamheten. Den skapar skygglappar och total oförmåga att betrakta tillvaron objektivt.

Tanken låses vid de mest nedslående detaljerna och en banal tanke rörande något kan kopplas samman på ytterst lösa grunder med den situation som föranlett tveksamheten ger upphov till obeskrivlig ångest - på gränsen till äckel.

En snabb nickning och en förstående blick gör att man får rätsida på tillvaron.

Hur man vid varje tillfälle av förtjusning bara dras med. Alla de löften till sig själv gällande ans och reson i tider av ensamhet. Att hela tiden lova sig själv att sträva efter att göra perioden av nyvunnen kärlek utdragen.

Denna känsla av att vilja följa med i dansen, att man blivit uppbjuden och att man ger sig hän så totalt i ren förtjusning torde vara essensen av det som benämns som kärlek. Denna underbara fascination för någon annan. Det grundtillstånd som man kanske i ett senare skede söker återfinna och återskapa. Vissa lyckas, allt för många lyckas inte. Och där går cirkelresonemanget i mål och pessimismen och rädslan för att binda sig dyker upp som en vass armbåge i mellangärdet.

Alla löften om att verkligen låta bli att ringa de där fyllesamtalen i inledningen av ett förhållande föll jämt och istället visades en febrig hudlöshet.

Återigen en fingervisning gällande vad som kärlek handlar om. Tveksamhet och halvneuros och efterfrågan av effekt precis på samma sätt som i tonåren. Dessa handlingar leder till lugn, att man känner sig tillfreds. En sorts ventilering.