knappknullet

började läsa "bitterfittan" igår och i den framförs en rad sanningar fram på de inledande 30 sidorna. vet inte om det var därför jag var tvungen att snabbt skriva ner följande citat av åsa linderborg idag:

"min familj hade länge varit en tydlig revolt mot den borgerliga kärnfamiljen"

vet inte om det var exakt så, men när hon yttrade de orden i sitt sommarprat väcktes jag hastigt ur min handläggarkoma och kände att åh, så vackert sagt.

en ytterligare impuls - birgitta stenberg gästade studio virtanen, sa något i stil med

"killar ingår i sitt eget system, bundna till händer och fötter. ni ska revoltera själva, inte lyda ledaren."

jag står frågande inför hur man som man (hm) gör revolt mot den rådande könsmaktsordningen i vardagen. handlar det om att tala inredning och matlagning vid lunchbordet på jobbet? knappast. handlar det om att resa sig och markera sitt missnöje när samtalet i kaffesoffan (på samma jobb) börjar likna ett samtal i ett hockeyomklädningsrum/sammanträdesrum på SEB? nja. handlar det om att klara av att ligga utan känslomässiga efterspel? ja, det har betydelse.

eller handlar det bara om att i alla lägen akta sig för att låta sig inordnas under heteronormen, att betrakta den som ett elstängsel som gör ont om man råkar komma i kontakt med det?

jag kommer verkligen inte fram till något svar. inte ikväll.

(obs: tro för guds skull inte att detta inlägg är ett resultat av något plötsligt uppvaknande. jag har kämpat med dessa frågor länge, länge).