Hon hade upplevt tiden efter uppbrottet som en bilfärd i hundrafemtio kilometer i timmen eller kanske snarare känslan av att sitta illamående på ett höghastighetståg och se en massa skog och samhällen passera utanför fönstret. Eller att stå med dålig balans mitt i en av alla de storstäder hon de varit i (tillsammans) och uppfyllas av en vilsenhet orsakad av stadens mörker, alltid på natten, och att neonljusen och bilarnas lyktor bildar streck, det enda som tunnelseendet uppfattar, och känslan av sin kind mot varm asfalt och dofter av svett och sopor. Förtret över att den vita H&M-klänningen blivit smutsig och förstörd och rädsla för ett skrubbsår på knäet men att samtidigt sakna förmågan att titta efter, vi får vänta tills i morgon. Detta för att sedan resa sig och rangla fram, uppleva en känsla av fart och balans men egentligen vara väldigt nära en svår hjärnskakning mot trottoarkanten. Att inte veta var hemma är men ändå så innerligt söka efter det.
Samtidigt som förståelsen för och känslan av alla intryck fanns där kändes det som om allt bara passerade. Förpassades till något som låg långt bakom henne. Alla samtal med vänner, alla blöta örngott och allt stirrande på TV som hon ansåg vara den enda sysselsättningen som gjorde att hon kunde tänka på annat. Hon såg alla dessa händelser, som iscensattes under en tidsperiod av kanske en månad, som en tjock grå massa som hon bara hade passerat snabbt. Hon hade blivit slagen på käften och hånad, ändå kunde hon nu revanschera och säga tyst till sig själv jag rör mig men ni, ni står still. Åsyftandes alla i hennes omgivning som hon visste att de egentligen inte brydde sig alls men sa att de gjorde det. Alla de som hon kände ett djupt rotat förakt inför men ändå tvingade sig själv blev tvingad till att ty sig till.
No comments:
Post a Comment