070516 - 1

Hon hade svårt att ta till sig att Västerbron så många gånger använts som redskap av män och kvinnor inte längre lockades av livet. Promenaden från S;t Eriks öppenvårdsmottagning, genom Rålambshovsparken upp för trappan till bron. De sista stegen fram till brons mittpunkt och sedan ett hastigt hopp över räcket ner i vattnet bland turistbåtar och vattenskotrar. För att sedan ligga livlös vid någon av Långholmens steniga stränder.

Svårigheten i att förstå detta var till stor del beroende av att vårsolen precis börjat värma hennes ansikte då den tittade fram bakom Högalidskyrkans två torn. Hon hade alltid uppfattat det som i det närmaste magiskt varje gång asfalten ersatt snötäcket på Stockholms gator, allt grus till trots. Hon halkade hellre på grus än på is. Varje gång det inte längre var nödvändigt med vinterjacka - allt kändes så mycket lättare då. Varje gång det kändes enkelt att lämna bostaden i för en snabb morgonpromenad. Ingen kyla som kunde användas som ursäkt för att inte ge sig ut. Bara en stad i uppvaknande. Denna söndagsmorgon var en sån magisk morgon. Hennes steg kändes alldeles särskilt lätta denna morgon då det var första gången på väldigt länge som känslan av att vara på väg någonstans infunnit sig. Hennes tillvaro kändes på något sätt som att färdas med bil eller ännu hellre med tåg. Världen utanför fönstret rusade förbi i snabb takt. Tågets slutstation var i hennes fall inte helt bestämd. Dock stod det klart vad som lämnats bakom henne.

Hennes liv hade på flera veckor inte lämnat det ögonblick då J hastigt hade sprungit ut i hallen för att klä sig och sedan lämna henne utan ett spår av vad som kunde sägas vara ett värdigt farväl. Med lika stora delar av häpnad och besvikelse hade hon suttit kvar vid köksbordet. Efter en lång föreläsning om vad han uppfattade som fel i deras förhållande och i hans liv hade han rest sig från bordet. Hon var eleven och han läraren. Det enda han hade sagt var att han behövde tid för sig själv. Hon ville säga något för att få honom att stanna kvar ett litet tag men allt hade bara känts hopplöst. Sannerligen ett ovärdigt avslut på de i hennes ögon tre underbara år de haft tillsammans.

Hon mindes särskilt de varma augustieftermiddagar de spenderat i stadsparken. Bara de två och gräset och alla som passerade fick stirra hur mycket de ville. Verkligheten var strikt begränsad till att bara handla om de två. Ingen utomstående faktor kunde på något sätt påverka att det enda de båda två ville var att ligga i parken som två tonåringar och ånga av nyförälskelse och av framtidsplaner. De pessimism som de båda senare skulle uppvisa för varandra existerade inte alls under dessa veckor som tydligen inte var tillräckligt äkta för att senare mynna ut i evig kärlek.